Sagan om mitt äckliga liv - DEL 1

Det hela började typ med att jag började förskolan.
Det var där allt helvete började.
Jag blev utfryst från dag ett. Efter en kort stund så blev jag även mobbad.
Förskolan till åk. sex så blev jag mobbad i skolan. Jag blev misshandlad varje dag.
Det började med att killarna i klassen gick på mig en och en eller två och två.
Jag var ovanligt stark för min ålder, så jag klarade av att försvara mig och stå upp emot två samtidigt.
Det gjorde ju självklart det hela roligare för dem, och mer spännande.
Jag var glad att jag klarade av att ge dem stryk, så klart.
Men sedan, efter att det hänt några gånger, då var jag inte så glad längre.
För de började gå på mig fem och fem istället. Och jag var - naturligtvis - chanslös.
Jag minns alla dem gångerna så väl. Jag minns allt de sa till mig, och allt de gjorde mot mig.
Jag fick aldrig vara med och leka. Jag satt jämt och läste eller ritade för mig själv på rasten och sånt.
Ibland frågade dem mig om jag ville vara med, och då blev jag ju självklart överlycklig.
Men dem gångerna så lurade dem mig bara. Om jag till exempel fick vara med i "pinnkrig"
Då var det jag som fick bryta pinnar från träden och göra "svärd" åt alla. För man fick inte bryta grenar från träden.
När alla väl hade ett varsit svärd (förutom jag, såklart) så ställde sig alla och slog mig med pinnarna istället.
När jag fick vara med på brottning, då ställde vi oss i två led, mellan dem leden så brottades man.
De två första i kön brottades, när dem var klara var det nästa två första, och så vidare.
När det var min tur så drog dem ner mig på marken och hoppade och sparkade på mig.
Jag måste även påpeka att det 90% av gångerna var lärare som såg var som hände. Men de hjälpte mig aldrig. Ingenting förändrades någonsin.
Den gången vi skulle brottas och dem hoppade på mig, då stod en lärare vid namn Helena ca 10 meter ifrån mig, och såg mig i ögonen medan pojkarna stod runt mig i en ring och sparkade skiten ut mig. Hoppade på mig.

Redan då fick jag alltså veta att jag inte var värd någonting. Jag var bara smuts. Ren skit.
Redan då fick jag höra att jag var så jävla fet och ful. Fast än jag knappt ens var mullig. Jag var normalviktig, med lite hull på kroppen, men tjock det var jag inte.
Och inte bara det att barnen gjorde så emot mig. Utan lärarna, de såg på, och gjorde ingenting.
De berättade på så vis för mig att jag inte var värd något bättre. Det var inte konstigt att dem behandlade mig så. Jag förtjänade det.

Det fanns en enda kille i klassen som jag kom överens med. Emil, hette han. Han retade mig ibland, lite oskyldigt, för att de andra killarna inte skulle vara dum emot honom med. Men vi var kompisar egentligen, det visste jag. Vi var ganska ofta. Han var min bästa vän.
Minns inte när under tiden förskolan-sexan som vi blev vänner, men, ja.
När jag sedan gick i fyran, jag var elva år då. Emil var tio.
Det var i Mars 2006, då blev Emil påkörd av en buss.
Jag minns den dagen så väl. Jag fick höra från någon på internet eller så, att det var någon som blivit påkörd utanför grillköket Kretchmans.
Sedan sa någon åt min lillasyster att det var Emil som blivit det. Jag skrattade bara åt det. Klart det inte var Emil?
På kvällen bad pappa mig att komma in i vardagsrummet tillsammans med Annie, min lillasyster.
Han berättade då att det var Emil som blivit påkörd. Att Emil hade dött.
Jag skrattade åt pappa: "Sluta ljug nu pappa, haha, det var inte alls Emil. Sluta nu."
När jag sedan förstod att det var sant så vrålade jag åt honom, åt allt, åt alla, gick under.
Jag kommer ihåg dagen efter, då vi var i skolan och läraren berättade för alla.
Jag kommer ihåg alla mina klasskamraters ansikten vid just den stunden. Jag minns hur alla lät, eller inte lät.
Jag minns vilka som grät, och även dem som inte fällde någon tår alls.
Varje dag i evigheter så lade jag teckningar på den platsen han dog. Teckningar, papper där jag skrivit åt honom.
Jag tog ledigt den dagen Emils begravning skulle vara. Jag klädde mig fint.
Jag gick med mamma och köpte sju olika rosor. En av varje färg som fanns.
En röd, en orange, en gul, en blå, en violett, en rosa och en vit.
Jag klarade inte av att gå till begravningen. Jag bröt ihop.
När begravningen var över så åkte vi dit. Jag la rosorna på hans grav.
Varje dag i över ett år så sov jag med två fotografier på honom under kudden.
Tänkte på honom så att jag inte kunde somna. När jag väl somnade så drömde jag om honom.
Jag kan fortfarande se det framför mig. Hela drömmen.
Emil som ligger naken på obduktionsbordet. Alla skador i kroppen är ihopsydda. Stygn över hela överkroppen.
Några få skråmor i ansiktet. Emils tomma, döda ögon som stirrar upp i taket, rakt mot ingenting.
Hur ansiktet är dött. Inte en enda muskel spänd. Helt död.

Nu hoppar jag vidare en bit.

Jag förlorade min oskuld när jag var tolv. Jag förlorade den igenom en våldtäckt.
Det var en kille jag var jättekär i. Han sov hos mig.
Han försökte ha sex med mig. Han frågad mig om jag ville, och jag sa nej.
Så fortsatte det så. Jag kan lova er att han frågade mig minst femtio gånger, och jag sa nej lika många.
Till slut så orkade jag inte säga nej längre, för det tjänade ingenting till. Så när han frågade sa jag ingenting till slut.
Jag grät av smärta under hela samlaget.
Den dagen fick jag min första "riktiga" kyss. Jag hånglade för första gången. Jag hade vaginalt sex för första gången och jag hade analt sex för första gången.
Efter detta så kan inte jag säga nej längre, även om jag inte vill.
(När jag säger detta så låter det som att jag legat med asmånga pga det, men nej. Bara fem.
Jag är trots allt den jag är, och ser ut som jag gör, så det är inte många som faktiskt vill ligga med mig.)
För att komma tillbaka till saken: En enda av dessa personer, han ville jag ha sex med. Det var Markus.
På grund av detta så är jag så himla lite värd i mina ögon, så jag skiter i allt.
Jag KAN inte säga nej. Jag kan inte få ut det ordet, när någon försöker ligga med mig.
Det kommer inte ut. Jag antar att det är för att jag blev bevisad, första gången jag hade sex, att jag inte FICK säga nej. Att mitt nej inte betydde ett skit.
Så nu känner jag bara.. Vad spelar det för roll? Det är ju bara jag? Jag får ju ändå inte säga nej, eller?
Det spelar väl ändå ingen roll om jag gör det, för han kommer inte lyssna? Om jag försöker få ut ett nej så kommer det inget nej. Ingenting.


Nu orkar jag inte skriva mer. Har nog inte ens hunnit skriva hälften.
Jag skriver mer om det någon annan gång. Inte för att nån ens orkar läsa.
Nu ska jag röka.