my new life...

2007: The terror begins

Året är 2007 Jag är 13 år fyllda. Det är slutet mot 7de klass och sommaren är på in gång. Mina föräldrar (Fader Anders, Moder Åsa.) är på en resa i Tyskland. Jag och mina bröder (Hans 21 år, Rickard 17 och Mats 15) Är kvar hemma, Med vår farmor (Gull-britt 72år) som fixar mat till oss bröder. Mamma och pappa har varit borta i 3 dagar, jag har redan börjat sakna dem, Och dem skulle vara borta i 7 dagar. På den fjärde dagen, när vi sitter och äter... så hör vi att en bil kör in på uppfarten. och någon minut senare kommer mamma och pappa in genom dörren med en "Hallå". (Inte det här glada Hallå man brukar höra efter en resa, utan ett sorgset och dystert Hallå.) Vi blir helt exalterade och förvånade. Min mor Går direkt upp till deras sovrum utan ett ord sagt. (Inte likt min mor) Jag, direkt frågar vad det är med Mamma, och får svaret "Hon skulle upp och villa, Hon fick helt plötsligt EXTREMT ont i sin käke, så hon klarade inte av resan, så vi fick åka hem" Jag 13år Blir genast orolig och förväntade mig det värsta direkt... (Jag hade rätt) Dagen där på det var en lördag. så märker jag att mammas bil inte är hemma. Så jag frågar Pappa Vart mamma är... det visade sig att tre på natten hade hon fått sådan extrem värk i käken, att hon hade kört in till akut mottagningen. Efter röntgen visade det sig att... hon hade ett inflammerat sår som gick från spetsen av tungan till där tungan och tänderna möts... Det var så illa att hon blev kvar liggandes på Sjukhuset för Strålning... Det dem inte räknade med var... att den tid hon var tvungen att vänta lät problemet växa sig värre... och bildat... Cancer. tre månader passerar av konstant förflyttade mellan Kristianstads och lunds sjuk hus för strålningen och behandlingen av cancern. Och i slutänden får vi svaret... (Den släpper inte...) Den godartade cancern förvärrades till elakartad eller vad det heter... Och dem gav henne till november... Som 13åring vägrade jag inse att min Mor skulle gå bort... Hösten passerar och vintern drar sig in. det är nu november och mamma strider på mot cancern för glatta livet... Det var inte den roligaste Julen man kan tänka sig, med sin mor liggandes på en sjukhus säng i vårt vardags rum... likadan var nyåret... vi satt inomhus och hoppades på ett mirakel...


2008: A tremendous pain Ends. A new life begins

2008 klockar in och min mor strider fortfarande... Men blir svagare för var dag som går... den 6e Januari är jag och hälsar på min mor. när jag ska åka hem ställer jag mig i dörren och säger, "Hej så länge. Älskar dig" och får svaret (Hejdå, älskar dig) Den 9de Januari kommer min far ner i mitt rum klockan 5:47 på morgonen, väcker mig, sätter sig bredvid mig, lägger sin arm om mig och säger... (Mamma finns inte bland oss längre) den shocken slår mig så hårt! att jag inte kunde gråta... jag visste inte vad jag skulle göra... jag bara satt där. och glodde ner på golvet. inte en tanken som fastnade men miljontals flög omkring... till slut reser jag mig upp för att gå till vardagsrummet, för att träffa mina bröder som sitter i soffan... vi åker till hospis (vilket vad den avdelning hon låg på) för att ta ett sista farväl... täck er tanken... att se er egen mor... ligga helt stilla, stel som en pinne... och lika kall som en sten... med ögonen halvt öppna... vi gick in och satte oss i rummet och sa fåra far väll. sen gick vi ut för att bli bjudna på kaffe och kakor... jag varken drack eller åt något.. Vi satt och pratade i kanske 2 minuter sen gick jag in till mamma igen för att ta farväl i fred... När jag satt på hennes säng, hålandes hennes is kalla hand och tittade i hennes halv stängda ögon. så såg jag för första gången... att hon hade två olika ögon färger... ett brunt och ett grönt... och att bara inse att det var så mycket mer jag skulle lärt mig om henne... knäckte mig... jag brast... från den dagen... var jag aldrig samma person igen... jag utvecklade nya tankar, nytt betände... Ett nytt liv... Jag låste in mig själv i mig själv. jag åt nästa aldrig något. jag gick till skolan men gjorde ingen. jag bröt kontakten men minna vänner, och min familj. jag satt i mitt rum... i sängen... lampan släkt... och pratade... med vem du frågar?... Sune... jag pratade med Sune... Ni ser... jag skapade ett alternativt jag... en personlighet som var grundad av Robert... men tog snabbt över... får att Sune har en livs lust.... det har inte Robert... Sex månader passerade och jag var fortfarande inlåst i mig själv... Tills min polare (Filip aka Fille) kom hem till mig, gick in i mitt rum lyfte upp mig, och gav mig en så hårt örfil att jag hade ont i 2 veckor och sa (NU KOMMER DU MED MIG OCH LEVER FÖR FAN!)... jag tackar honom än i dag för det... så jag gjorde som han sa... och började leva igen... fast det var inte bara Robert denna gången... det var Robert Och Sune...


20XX (Somewhere in time)

Ni ser jag hade blivit så van vid att Sune fans i mitt liv... att han är kvar än i dag... Robert har kontroll över kroppen och 40% av hjärnan och den aggressiva delan ... medans Sune kontrollera de resterande 60% och den glada delen och kärleken... Grejen är dock den... att Robert skyller alltid på Sune när vi göt något dåligt... när det egentligen är Robert som gör det... vilket har gjort att Sune inte längre tar hand om den glada delen... utan har blivit aggressiv med... vilket har gjort att... det finns ingen som tar hand om den glada delen... den flyger helt vilt i mitt huvud... så jag vet knappt när jag ska känna mig glad... men vet alltid när jag mår dåligt...


2014: What 6 years already1?

Nu sitter jag här... lyssnar på song of healing från legend of Zelda Majora's Maks på repeat... gråter och har gjort det i 3 timmer nu... kan inte sova... som vanligt och skriver detta inlägg... mitt liv har förändrats extremt mycket sen dagen min mor gick bort... Jag kommer aldrig glömma den dagen... eller dem 6 månaderna jag var inlåst i mig själv med Sune... eller upp väckandet av Filip... för utan det... hade jag aldrig varit den jag är idag...

Det här har varit Robert som har skrivit... and I'm signing of. with a smile on my face and a tear in my eye

Robert out