Tjugo i sex på morgonen, en onsdag.

Varför gör vanliga saker såhär med mig?
Varför blir vanliga, vackra tankar, så emotionella i min hjärna?
Varför blir vanliga handlingar, till ångest i min kropp?
Ironin flödar i mitt liv.
En gång den evige optimisten, som såg ned på deprimerade, för att de inte uppskattade livet.
Och för att de inte kunde se lycka i saker.
Blev den obotlige cynikern.
Den som dömer blomman, innan lukten når in i lungorna.
Varför måste saker såsom, ens separering, ens partners död, och känslan när man hör orden av att någon är trött på en, komma före alla tankar om ens första kyss, ens vackraste minne, giftermål, framtid, familj.
Alltid förstörelsen före skapelsen.
Det värsta är att jag inte klarar det, men jag är fast i min egen hjärna.
Jag brukar alltid tänka, huruvida folk verkligen tål mig, eller om det bara är lek.
För i mitt huvud, så har jag redan sett hur alla säger hejdå, och lämnar mig.
Varför är det så skönt att vara själv?
För att man slipper bli lämnad ensam.
Jag är alltid rädd att jag ska kväva någon annan i någon typ av relation.
För att det är alltid en sida av relationen som är starkare.
Om det är någon jag tycker om, så är min del starkare, fortare.
Medans om det är någon som bara tycker om mig, så är den svagare, långsammare.
Om nu folk tycker om mig.
Folk tar sånt för givet, men hur ska jag veta?
Jag förstår mig inte på folks beteenden, jag förstår mig inte på folks ironi, folk kan ljuga mig rakt i ansiktet, och jag skulle inte veta bättre.
Det leder till att jag har svårt att tro något jag hör istället.