Terapi - Att rensa mina tankar

"Är det världen som är konstig, eller är jag konstig?"
Det är citatet jag känner att jag lever efter i dagsläget.
Det är frågan som jag aldrig får svar på.
Vad är konstigt?
Konstigt är saken som skiljer sig från resten.
Det som är onaturligt.
Men vad är onaturligt?
Ja, det som inte är naturligt såklart.
Men det som aldrig är klart, vad är naturligt?
Är vi människor rent av onda, naturligt?
Eller är vi snälla, med onda sidor, helt naturligt?
Är människor och livet en sak som helt enkelt inte går att förklara?
Kanske allting är oförklarligt?
Vem vet?

När det kommer till världsbilder, så har vi alla en olik tolkning av vår verklighet.
En del ser världen som en fantastiskt plats.
Ser allting ur ett optimistisk synvinkel.
Typ hippies.
En annan del ser världen som en helt vanlig plats, inget speciellt med den.
9-5 människor brukar jag kalla dem.
De ser saker ur sitt eget perspektiv, och tror att det är det enda.
Det är den typen av personer som finner ungdomar stökiga, för de har för hög musik, för hög stil, för höga kläder, för högt beteende.
En annan del ser världen som piss.
Ett rent helvete.
Pessimister, brukar de kallas.
Men en del gillar att kalla sig själva realister.
Men det är en skillnad.
Visst, saker är inte bra.
Saker är rent av förjävligt.
Men inte så dåliga så vi borde lägga oss ned och dö.

Sen finns min världsbild.
Jag brukar bara säga att jag inte gillar nått.
Att jag finner allt i vägen.
Och nu tänker du: "Men Victor, nu är ju du pessimisten."
Inte riktigt faktiskt.
Jag har personlighetsproblem, och relationsproblem.
Jag har svårt att vara i en del situationer.
Jag gillar inte att vara med folk, men jag gillar inte att vara själv.
Jag gillar inte att prata med folk, men jag gillar inte att vara tyst.
Jag gillar inte närkontakt, men jag klarar mig inte utan närhet.
Det är mitt liv.
Livet med två själar.
Två viljor.
Två sätt att leva.
Jag vet inte vad som är svårast.
Att faktiskt leva med det, eller att förklara om det för folk.

Tänk dig att leva med din värsta fiende, och din största idol.
Att relationen till din andra sida är som relationen till en alkohol missbrukande far, som du älskar och ser upp till, men som fortfarande slår dig.
Men han försöker göra dig till en man.
Du vet att han skadar dig, och att han får dig att titta konstigt på saker.
Men du behöver honom.
För utan honom så är du själv.
Och du vet vad som händer när du är själv.
Din andra sida är social.
Och du älskar din familj, och dina vänner.
Du vill alltid vara med dem.
Du förstår inte hur du kan vara utan dem.
Du vill folk bara gott, och du ler mot livet och våran värld.
För du ser hur fantastiskt allting är.

Men sen helt plötsligt, så förändras det.
Du slutar le mot saker.
Du drar dig undan från allt du älskar.
Du slutar bry dig.
Saker blir svartare, gråare.
Ensammare.
Du förstår inte längre varför du är med folk.
Och du drar dig undan.
Hur länge?
Ja det vet du inte.
Det enda du vet, är att du sakta dör på insidan.
Och att du hatar allt i världen.
Och din största önskan, är att ha någon att hata världen med.
Att brinna, tillsammans med någon annan.
Någon att titta på världen med, kyssa, och sedan säga:
"Åt helvete med det där."