Look At All Of The Damage You Have Done, In Time

Har börjat skriva väldigt opersonligt här. Fel sagt. Allt som pågår i mitt liv är personligt.
Kan väl säga att jag skriver mer om vad som pågår utåt. Från mig och mitt liv. De jag skriver är de ni ser.
Inga djupa texter, inga ord som är riktade mot personer som sedan kan läsa det.
Bara ren o skär idoti att blotta och öppna upp sig när man sedan blir trampad till marken och spottad i ansiktet. Har jag insett.
Nej. Inget har hänt så jag skriver detta.(inte idag iallafall haha) Detta var bara en självinsikt. För livet har aldrig varit sämre, men aldrig varit bättre heller.

Den framtid jag trodde jag hade att se fram emot, försvann.
Som personer, som scenarion, som allt. Lite som när man rycker en bordsduk från ett bord fullt med porslin och glas, som sedan står kvar. But not in my case. Massa kross, massa sår, massa skit att städa upp. De som ryckte bort bordsduken försvann utan att plocka upp efter sig, så man skar sig. Men jag hade turen att ha personer omkring mig som faktiskt städade upp mina spillror, och typ I dunno "dukade om" igen(denna metafor börjar låta cp, men känner att beskrivningen funkar)

Jag kommer dock alltid spara de krossade glasen, så om de en dag vill finna sin plats i mitt liv igen. Får de fixa allt, bit för bit. För jag har redan försökt fixa dem själv. För vägrar skada mig pga av samma glas För honestly some glasses are reaaaalllyyy broken. och tyvärr, trodde jag de var de en av dem finaste glasen.

Och med denna superlustiga och nästintill skrattretande metaforen, så avslutar jag detta inlägg som för ovanlighetens skull, var pretty deep and stuff. Jävla EC. Se vad du gör med mig.