Fenomen.

I ärlighetens namn har jag aldrig varit ett stort fan att skriva så som jag gör offentligt.
"Skaffa dig en dagbok Idiot" är lite de tankar jag har haft om sådana personer (som jag) som skriver sina innersta känslor för alla att läsa.
Jag vet inte hur jag har fastnat i detta fenomen.. självsympati? ett rop på hjälp? bekräftelse? vill jag någon speciell ska läsa det jag skriver? Allt detta är antagligen otroligt sant. Och i så fall otroligt sorgligt.
Men jag har även en annan teori. precis som när man är glad, förälskad, arg. Man har inga problem med att tala öppet om det. Oavsett om de är privat eller inte. Är det bara jag eller känns sorg som en tabu belagd känsla att skriva om? Jag upplever inte en dagbok som ett medel att få ut sina känslor. Jag tycker bara man gömmer dom. Och har kvar dom. För att påminna, för att smärta mer.
"Men shit du kan ju inte skriva så Elna, du vet inte vilka så kommer läsa det " Jag vet exakt vilka som läser detta (obviously eftersom det står på Ec vilka som läste detta senast)
Jag vet allt detta. Jag vet vilka som läser det. Jag fortsätter skriva.
Någon som vet varför??????????