Dust.

Jag låter det bli dammigt, det som betyder. Det som borde vara slitet i en självklar rutin av det jag brinner och kämpar för. Varför låter jag det vara? Jag andas ordet vardag. Jag andas det jag inte vill. Inget står i vägen för mig. Kanske trötthet, lathet och ursäkter. Precis som denna.
Måste hitta det igen, andas in och rensa dammet och sen slita ut det. Blöda, skratta, gråta .. resultat och lycka. Passion och damm.. damm från den glöd jag kommer lyckas tända ännu en gång. Börjar här, börjar nu.

Litet stycke om mina känslor. Men ska låta dom samla sig i huvudet, skapa en mental plan medans jag duschar och sen ikväll träffar Emma för att se klart Saw filmerna. vad? Rom byggdes inte på en dag.