Den Okände.

Typiskt mig. Känner mig lite som den okände i August Strindbergs pjäs "Till Damaskus". Vilken tur att jag skriver om honom nu, vi är på samma nivå han och jag.. i alla fall under den tiden han spred ilska kring sig som damm när man trampar i på jorden och skapar den oundvikliga situationen för människor i närheten att andas in stoftet.
Detta scenario kräver till regel några djupa andetag och något mormors luktande hörn med en gammal grammofon och massa vinylskivor med skrapor av ångest. Skribent nivån är på topp men av fel orsaker, jag skriver djupa saker i en ytlig situation. "skräckvackert" som den blonda tjejen säger i en gammal barndomsfilm.
Men den verkligheten jag lever tillåter inte gammalmodiga och mirakulöst enkla undanflykter, nej. Här blir min undanflykt att stänga in mig i självsympati, precis som gamle August gör i sin gestaltning som Den okände i "Till Damaskus". Enda skillnaden var att han var en galen fiktiv person som skrev i sanden, mitt damm virvlar fortfarande i ljuset.