Can't help att jag blir obekväm

Oh god vi har en ny praktikant på jobbet.

Som är en obehaglig 55+ man med ölmage och begynnande flint.

Han är tydligen där via arbetsförmedlingen och verkar ha något slight förståndshandikapp; om han hade varit en kund hade han varit en sån där som man ba åhnej plz när han kommer in i butiken. Lite sådär... Creepy. Och det känns som att han skulle behöva en föreståndare som sköter komplicerade saker åt honom. Vilket nog är en rätt accurate känsla since han tydligen inte får stå i kassan, utan ska typ mest vara där och plocka bland böcker/städa. Och så är han rätt awkward, fast han gillar att prata... Lååångsamt. Och jag ba eeeh ah jag ska gå och kolla en grej på lagret hehe HEJDÅ :-)

Min chef (och resten av mina kollegor för den delen) verkar inte heller overly fond of honom, haha. Antar att det är nå regler som gör att vi måste ha honom där. MEN HAN ÄR SÄKERT EN JÄTTEGO PERSON SOM BARA BLIR MISSFÖRSTÅDD PGA SITT HANDIKAPP VAD VET VÄL JAG /: mvh försöker tänka ofunkofobiskt men nog fan känner jag mig likväl obekväm i hans närvaro.

Var för övrigt en tjej som kom in i butiken just när jag skulle stänga, och hon verkade suuuper socially anxious. Jag gick fram och frågade om hon var ute efter nåt särskilt och hon ba skruvade nervöst på sig och viskade eeeeh, neeeej, jag tänkte bara... kolla lite... om jag hittar nån bok.....

Och jag ba ah för vi stänger nu I:

Råkade säga det helt bryskt också, hahahaah. Förlååååt, tjejeeeen

Hon typ "Jahaa, eh, eh, okej... Då, eh, går jag väl, eh" och verkade helt stress-förvirrad och backade iväg lite mot utgången med uppspärrade ögon och jag ba du får gärna komma tillbaka imorgooon!!!! 8))) helt överhjärtligt för att kompensera men det blir istället bara superintensivt och tjejen flyr.

Gg Emma, gg.