Varför jag är dum i huvudet.

Okej någon reagerade (med rätta) över idiotin i förra inläggets sista mening så jag skrev en förklaring som svar på kommentaren men smidig som jag är lyckades jag sen ta bort kommentaren av misstag och jag tänkte att det kanske vore bra ändå om folk kunde se vad som ligger bakom att jag verkar dum i huvudet SÅ JAG POSTAR FÖRKLARINGEN HÄR ISTÄLLET. Kopierar och klistrar in:

***
Grejen är att den aktuella meningen ("Kan jag inte bara få svälta mig själv utan komplikationer??") bottnar i uppgivenheten jag känner över att jag hela mitt liv har pendlat mellan att må antingen psykiskt eller fysiskt dåligt, beroende på hur jag har ätit. Och nu när jag har andra psykiska problem än bara ätstörningen orkar jag bara inte ta mig ur skiten då jag vet att jag inte kommer klara av kroppsångest utöver all ångest jag redan har, samtidigt som jag inte heller orkar leva med hur dysfunktionell min kropp börjar bli. Och när det blir så många faktorer låser jag mig i ambivalens och önskar att någon av dem bara magiskt kunde försvinna så att det vore lättare att ta tag i de andra.
***

Såäre. Orkar bara inte dra såna här utläggningar vanligtvis för det är så invecklat och jag har inte ens koll på allt själv och vem bryr sig egentligen. Så då blir det istället att jag skriver något som skrapar så ytligt på skiten att det verkar svinkorkat men jag orkar bara inte bry mig så länge jag får det ur huvudet.

Herrå.