Det förlorade sin smak.

Det är inte dagarna, det är nätterna.
En vridande smärta. Andningen blir som ett tjockt rökmoln, det går bara inte att andas in.
Minnena är tortyr, mina hemskaste, svåraste men också vackraste minnen.
Det finns dagar då jag kommer på en perfekt lösning!
Tänk om ett piller fanns som raderade alla minnena, allting man upplevt. Som om det aldrig hade hänt.
Då hade saknaden, sorgen och ångesten kanske försvunnit?
Tänk om det pillret fanns, ett litet piller bara.
Men frågan är då, vill man glömma.
Vill man mista allting som man levt för, det som har varit att leva.
Vill jag?

Ibland tänker jag att om allt det försvinner, allt. Ja då kanske man slipper minnas, tänka på det.
Om inget nämns eller syns, då kanske det blir glömmt med tiden.
Men det går inte att glömma.

Det blir som en flykt det här, att fly från allting.
Varje plats, varje sak, varje påminnelse.
Men man kan inte fly från det förflutna.

Det är ju trots allt saknaden som förföljer mig, den kan jag inte fly ifrån.
Den går att ignorera, det får jag göra.
Den går att gråta av, salta pinsamma tårar.

Det var ju så vackert, allt var så fint och så bra.
Det var ett riktigt liv, starka känslor.
Det var vad jag levde för.

Jag tar till en flykt, flykt från verkligheten.
Det enda jag vill få ut är en ny start, något nytt. Nya smaker och nya känslor.
Jag vill aldrig glömma, men jag vill förlora saknaden.