Det finns ingen fullständig tystnad.

Jag behöver luft, andningen känns svår här. Skakningar, panik, frustration, illusion, suget, krampen.

Det kommer, det kom, jag är fast.

Man kan inte längre lita på någon, eller jag litar på människor. Jag litar på dom jag älskar.
Men jag vågar inte, jag vågar inte göra det längre!
Jag vågar inte låta mig lyftas upp.

Nej, jag får hålla ögonen öppna. Tänka igenom allt jag gör, det får inte bli fler fel nu.

Jag tror att jag behöver andas, faktiskt. Ta en nypa luft helt enkelt, men jag hinner helt enkelt inte.
Tiden springer iväg, jag tror den flyr. Från mig? Verkligen inte, men något jagar den.

Vad sa läkarna att man skulle göra när man hade panikångest?
Ta en promenad! Juste, så var det ju.
Men klockan är 01.11.
Jag känner att deras idé bara fungerar på modiga starka människor som inte alls är livrädda för mörkret.

Titta upp i taket flicka lilla, knyt dina nävar du, skrik så högt du kan, bit dig i läppen, försöka går ju.
Inget sådant fungerar och det vet du ju, du kan inte klänga dig fast på andra.
Du måste klara dina problem själv, för att kunna bli starkare, nå en högre nivå.
Så stäng inte dina ögon, förlita dig inte. Här får det inte bli några fler misstag.

Men ge inte upp.