Är universum stort? + dikter

28 april 2013 kl. 15:21

Början.

“Vad tror du på?”
“Absolut ingenting.”
“Det måste ju finnas någonting?”
“Jag tror på döden och sex. Ingenting annat.”
“Kärlek, då?”
“Det är bara ett meningslöst ord. En lögn.”

Jag har inte alltid varit såhär.
Det är inte alltid jag har valt att vara skeptisk till omvärlden, jag har inte alltid varit cynisk och empatilös. Det var människorna runt omkring mig som gjorde mig till sådan.
Kära psykolog, alla dessa samtal är meningslösa. Du kommer aldrig nå mina känslor - det är en avstängd del. Helt ärligt så minns jag inte, enbart små frekvenser. Några ord här och där, men jag minns inte hela händelser.
Jag minns stanken av whiskey, tomma ögon och hårda händer. Jag minns att jag grät ibland, mest för mig själv. Och jag minns att jag slängde mina kläder, satte mig i badkaret och stirrade rakt ut.
Jag minns även de anklagande blickarna, människorna som talade bakom min rygg, som sa att; “det är någonting som inte står rätt till. Men vad?”.

Vad var det som gick fel, frågar du mig.
Omvärlden kvävde mig. Samhället är inte som det borde vara, moralen är amoralisk. Människor är ynkryggar, lögnare och falska. Jag måste erkänna, att jag blev rädd.
Jag blev alldeles livrädd för att ingå i ett samhälle som i mina ögon var motsträvigt.
En gång i tiden trodde jag på karma och jag hade hopp.
(vad gick fel, vad gick fel, vad gick fel, vad var det som gick fel?)

Han ställde alltid samma fråga.
“Är du rädd?”
Alltid samma svar, nej. Nej, jag är inte rädd. Jag är inte rädd.
Jag var livrädd. Så rädd så att jag inte vågade svara ärligt.
Kanske slutade jag aldrig vara rädd, kanske är jag fortfarande rädd. Rädd för arga röster, rädd för hårda slag, rädd för dörrar som smälls igen, rädd för tomma blickar, rädd för fönster, rädd för att någon någonsin ska se mig. Jag är osynlig nu. Jag har alltid gardinerna för fönstret och min dörr är alltid stängd. Men jag blundar inte längre.

Åh, ni människor.
Ni ställer alltid fel frågor. Vad var det som gick fel? Varför är du så rädd? Vad var det som hände? Varför talar du inte med oss? Hur kan vi hjälpa dig? Är universum stort?
Hur ska jag möjligtvis kunna ge er något svar? Jag vet inte vad som gick fel, någonting spårade ur och jag blev rädd, jag vet inte varför, jag minns inte riktigt, hur ska jag kunna tala med er när jag inte har några svar? Jag vet inte, jag vet inte, jag vet verkligen inte, om jag visste så skulle jag berätta.

---

Mjuka paket.

“Hur visste du var jag var?”
“Jag bara visste det.”
“Men hur?”
“Det är som med mjuka paket, man bara vet att det är kläder.”
“Eller en kudde.”
“Ja, eller en kudde. Kanske en nalle.”

Jag har alltid inre monologer med mig själv. Det finns tillfällen då jag finner mig själv någon annanstans än där jag var senast jag kollade. Då frågar jag mig själv alltid hur jag visste var jag var.
Jag bara visste.

Ni kallar det för minnesluckor eller blackouts, jag kallar det för verklighetsflykt.
Jag glömmer bort hela månader, men oftast handlar det bara om några timmar. Några minuter, ibland. Det är så olika. Men varje gång blir jag lika rädd - jag kanske inte hittar mig själv denna gång.
Kanske är jag någonstans där jag aldrig varit, i någon skog i någon annan stad i en annan värld i en helt annan tid i en helt annan verklighet i en helt annan dimension.
Men oftast så sitter jag på tunnelbanan, på Hagaskolans tak, hemma hos någon kompis eller i min säng.
Då vet jag ju var jag är.
Det är som med mjuka paket.

Det var någon som sårade mig så mycket, en gång i tiden.
Någon som bankade i mitt hjärta och skar djupa sår. Någon som gjorde mig ofullständig, oduglig och alldeles ensam. Jag brukar väldigt sällan använda hans namn.
Men jag brukar nästan aldrig använda namn på människor som inte förtjänar det.
Men, han sårade mig. Han skar ett djupt sår i mitt hjärta. Bokstavligt talat, med en rostig sax.
Han skar in första bokstaven i sitt namn på mitt vänstra bröst.
Men tiden gick och delar av såret försvann. Nu är det bara ett litet streck. Nej, inte ett litet streck. Det är ett djupt ärr. Ett djupt ärr, som aldrig kommer försvinna.

Jag vet det nu.
Att ärret inte kommer försvinna.
Det bleks för varje år, en dag kanske det inte syns längre.
Men det kommer aldrig försvinna.
Aldrig någonsin.

---

614 timmar.

Nu sitter vi här igen, käre psykolog.
Vi talar om sådant som inte har någon betydelse -

“Hur har din dag varit?”
“Jo tack, bra.” (Jag ljuger, ljuger, ljuger, ljuger.)
“Har du sovit bra?”
“Ja, absolut. Sov som en stock!” (Bortsett från att jag låg uppe hela natten och hyperventilerade)
“Och du har tagit din medicin, som du ska?”
“Ja, verkligen. Det gör jag ju alltid!” (Aldrig, aldrig. Jag har inte tagit någon jävla medicin, den ligger i en liten burk, jag sparar, förstår du, käre psykolog.)

Hur många gånger har jag suttit i denna stol, vid detta bord?
Jag har gått hos dig i tre år nu. Två timmar två gånger i veckan. Varje tisdag och varje Torsdag.
Det är 365 dagar på ett år, om det inte är skottår. 52 veckor, på ett ungefär. Det är runt 104 dagar jag har gått hos dig, på ett år. Det är sammanlagt 312 dagar på tre år, som jag har suttit hos dig. Det är 624 timmar alltså, som jag har spenderat vid detta bord. Men vi kan ju räkna bort röda dagar också.

Det är 14 röda dagar på ett år.
År 2009 var 4 av dessa dagar under avtalad tid.
Under 2010 påverkades 4 dagar, igen.
2 dagar under 2011. Sedan så har du haft en himla massa semestrar, men dessa kan jag inte minnas.
Det blir alltså - 20 timmar, bara på röda dagar.

Så, 614 timmar, när vi inte har räknat ut din semester.
Och, vad har vi fått sagt, käre psykolog? Vilka ord har varit av betydelse?
Har jag ens sagt någonting av betydelse, har du gjort det?

Jag minns en sak du sa, för väldigt länge sedan.
Det var första gången jag mötte din blick och du sa;
“varför är du så rädd? Livrädd, till och med. Det är ingen som vill skada dig.”
Jag minns även att jag svarade; “och det vet du?”

Ni är så naiva, blåögda.
Människorna runt omkring mig har en tendens att tro gott om alla.
Jag ska avslöja en sak för er, alla människor är egoister.
Alla i olika grader.

En annan sak, som jag aldrig förstått mig på är ert tal om änglar.
Det finns inte några änglar bland oss - vi är människor.
Vi har inga vingar under tröjan, ingen lysande gloria över våra huvuden.
Ni måste någon gång inse - att alla inte vill oss gott.

---

Trauma, älskade trauma

“Jag vet inte hur jag ska få dig att tala.”
“Jag talar ju?.”
“Men inte om de sakerna du är här för.”
“Vad är jag här för?”
“För att du mår dåligt. Du är här för att bearbeta trauman.”
“Vilka trauman?”

Jag ser dig, käre psykolog. Jag ser hur du höjer på ögonbrynen, hur dina frustrerande tankar kryper under skinnet och försöker ta över. Jag ser hur du låter glasögonen glida över nästippen, för att låta dina seriösa, förstående och frågande ögon borra sig in i mina tomma.
Jag kan se dina försök till att komma närmre, alldeles under huden.

Jag kan även se hur hoppet börjar överge din kropp. Du ger upp, käre psykolog. Alla dessa timmar du har spenderat i detta rum, denna jakt på förståelse.
Men vad finns det att förstå? Vad är det med mig och mitt liv som är så otroligt intressant och viktigt att förstå? Vad är det med mig som står ut?

Du som alltid varit optimist, förhoppningsfull och helt övertygad om att allting går att lösa. Allting kan bli bättre. Men vad är det med mig, som långsamt börjar få dig att ge upp hoppet?
Är det min blick som dag för dag blir mer cynisk och kritisk? Sättet som jag lyckas förvrida dina omtänksamma avsikter till ren egoism och idioti?

Kanske är det bara bilden av den lite yngre flickan som fortfarande trodde på förändring, flickan som hade något slags hopp inom sig, som ständigt besöker ditt huvud,
när jag blir alltmer sargad av ångestlivet.

Men ändock, är mina trauman det som får mig att överleva,
det som inte gör mig till en naiv jubelidiot med solsken i blicken.
Trauma, älskade trauma, även om jag aldrig kommer bli lycklig
- så låter jag inte någon mer lämna så djupa sår.

Jag ser dig, käre psykolog.
Jag ser hur ditt hjärta brister, när du ärligt börjar förlora hoppet om någon du en gång trodde på.
Och jag ser, att det gör ont.

---

Och ord som aldrig sades.

“Önskar du aldrig att livet utspelade sig annorlunda?”
“Nej. Varför skulle jag önska mig falskhet och yta?”
“Man kanske behöver det för att överleva.”
“Nej, att leva i en lögn är inte att leva, käre psykolog.”
“Vem har sagt det?”
“Det är du, käre psykolog.”

Det fanns så många ord som svaldes i panikattacker, så många ord som försvann in i intet när rädslan var som värst. Så många känslor som kvävdes i desperation.
Och nej, jag ångrar det inte, förstår du.
Även om mitt liv är en kronisk depression, en molande värk i magen, ett hjärta av sten och taggtråd i halsen så är det bättre än era patetiska drömmar om frihet.
Förstår ni inte, att vi alla är slavar under samhällets normer?
Att vår frihet är en obefintlig nål i en höstack? Varför letar ni förgäves efter nålen som aldrig kommer existera?

Jag saknar inte den färgglada världen, jag saknar inte ett universum med möjligheter och besvikelser.
Nostalgivärde existerar inte, nostalgi har enbart en röst; “Vad du älskade är borta, det kommer aldrig tillbaka”
Var är glädjen? Förlusten är väl ändå det som borde svida mest?
Hur kan ni, se på minnena, det vackra som en gång existerade och glädas åt det? Hur kan leenden uppstå av låtar som en gång bestod av glädje som sedan försvann?
Den förlorade glädjen kanske är den mest uppskattade,
inte vet väl jag.

Den ytan ni älskar, den falskhet som i era ögon är äkta - är det jag föraktar mest.
Jag valde att se bort, att se ur ett annat perspektiv. Jag såg ur perspektiv som aldrig prisades.
I mina ögon speglades det vidriga samhället som vi försöker älska, som vi intalar oss själva är någonting vackert.
Som Skönheten & Odjuret, historien vi älskar om inre kärlek, som är den mest ytliga av alla. Hur Belle blir livrädd för hans skräckinjagade yttre, när det är hans befläckande inre som speglas. Och hur det yttre återvänder när hans inre skönhet infinner sig. Hur Belles kärlek blir starkare när hans yttre blir hans inre. Som en outtalad sensmoral, de vackra är de goda.
Vid tanken på att älska ett odjur, någonting så fult, så fylls hela kroppen av tvivel.
Det ni aldrig insåg, var att det var skönheten som åt upp odjuret, som befläckade en ståtlig varelse med ett vidrigt inre.

Det som aldrig sades,
ska aldrig sägas.
Det som aldrig kändes,
ska aldrig kännas.
Den dröm som aldrig slog in,
ska alltid stå bakom oss,
likt ett hjälplöst spöke av vår förlorade längtan.

---

Han, den som jag älskade

“Vem var han?”
“Han var någon jag älskade. Någon underbar.”
“Var han verkligen så underbar?”
“Ja, det var han.”
“Hur kunde han då göra något så hemskt?”
“Det kunde han inte.”

Åh, dessa idiotiska frågor. Även den allra värsta var någon gång underbar.
Vem han blev, vad han blev och varför han blev är en annan historia.
Andra frågor, andra svar.

Han var den som stöttade mig, någon som kramade mig och ingav mig trygghet i en osäker värld.
Oskyldiga ögon och drömmar om en vacker värld.
Han pratade om hans drömmar, gitarrist i världens bästa band, en människa att dela allting med, två hundar och fem hästar. Vem var han?
Han, den som jag älskade.

Men någonting inom honom försvann,
drömmarna tycktes bli alltmer overkliga och kärleken till alkohol blev starkare.
Alla ord som en gång var vackra, blev alltmer sorgsamma och livlösa. Hans ord blev mindre, hatet större och han var någon annan. Han blev någonting nytt.
En skönhet, med synd och skam.
Och hans en gång fina händer, blev allt äckligare och min rädsla blev allt starkare.

Han bar samma namn, hans ansikte var fortfarande hans. Händerna var fortfarande förstora.
Men hans inre blev vidrigare och vidrigare.

Kanske insåg han bara hur världen egentligen var.
Kanske tappade han greppet,
blev uppäten av en skönhet och förvandlades till en falsk yta.
Kanske.

---

Vi måste prata
Vilken dålig början på ett slut
Jag tänker på dig ibland, säger du
På allting som kunde ha blivit
Du vill nog inte veta vad jag tänker,
men jag tänker att det fortfarande kan bli
Bra igen?
Jag tror inte det
Men jag önskar
Så innerligt
Det måste få ett slut fort nu,
innan vi hinner tänka
På det faktumet att det inte måste sluta
Inte såhär
Men framförallt, inte idag

Det pågår ett upplopp inom mig
Alla känslor sparkar bakut
Vad ska vi prata om undrar jag
Det osagda är osagt av en anledning
Tankar skriker,
upplopp, upplopp
Vi måste prata
Få ett avslut
Jag vet inte vad som är så viktigt att prata om
Har vi slutat älska varandra eller är det någon annan nu?

Jag har ingenting att säga till dig
Annat än det jag redan sagt
Det osagda är osagt av en anledning

---

Framtid, kallas det visst,
det jag ska kämpa för

Kämpa, kämpa, kämpa
för vad?
Jag har förlorat allt
allt och ingenting
för vad fanns det
att förlora, egentligen?
Lögner, falskhet, idioti
så trött på allt

Vad kan bli bättre i framtiden?
Jag kanske finner ett nytt liv
i en liten gullig stuga
med en trevlig pojkvän
och några söta barn
Men vad som hänt
har redan hänt

Det som brunnit, har redan brunnit
Det finns ingenting, ingenting alls
som gör det bättre

Sluta aldrig hoppas, sa du
aldrig hoppas på någonting
Jag har slutat hoppats
att du ska komma in genom min dörr
med ett leende på läpparna
vakna upp från de döda

Hoppet är det sista som lämnar människan
- vad är jag då?
Det enda hoppet jag har,
är från västerlångsbron.

---

Varför jag lämnade dig

Klockan är alldeles för mycket
för att jag ska älska (och sakna) dig nu
Jag är alldeles för trött vid den här tiden av dygnet
jag tar alldeles för många mediciner
Det har bara gått några timmar sedan vi talades vid
och jag blottade mitt hjärta (och min själ) för dig

Klockan blev tre och jag tänkte:
“det är nu jag slutar älska dig.”

Mina ögon är alldeles för blanka
för att jag ska ringa (och smsa) dig igen
Jag har gråtit alldeles för många tårar för att ångra mig nu
och jag trivs ganska bra med ett tomhål i mitt hjärta
Det är så mycket bättre med tomhet
än sorg (och längtan) som aldrig tycktes försvinna

Av alla miljontals saker jag har berättat för dig
så minns du kanske fem

Jag vet inte hur morgondagen kommer se ut
det enda jag vet är att du (aldrig, någonsin) kommer bli en del av den
Du har sårat mig alldeles för många gånger nu
och du kan skylla på din onykterhet (men det är bara en av många tusen ursäkter)
Men liksom, vännen min, du får knulla vem fan du vill
men man kan ju alltid visa lite halvrespekt

Men du valde en av mina (före detta) närmsta vänner
och det kan vara (en av tusentals anledningar) därför jag lämnade dig

---

Ängel

Det är inte bara den blåa färgen
eller de vita, mjuka
inte bara ett bländande solsken
Det är så mycket mer
som vi inte kan se

Du var tidlös
alla årstider
vackraste vintermorgonen
varmaste sommardagen
den färggranna hösten
vårens första blomma

Och änglarna saknade sin syster

Jag minns de där somrarna
med mandelkubb i Spillersboda

Jag känner mig bortom ord
I en förtvivlande tomhet
Samtidigt tacksam för allt du givit världen
Men egoisten i mig skriker
förtvivlat efter mer

Jag hör lätta vingslag i vinden
Och jag vet, att du äntligen är hemma

---