Gammelmorfar

gick bort inatt.

Jobbigt, men en aning lättare att hantera, eftersom att han var såpass gammal.
Jag hoppas att himmelen finns,
för både gammelmormor och gammelmorfars skull,
så de möts igen, sitta på molnen och gunga i hammocken,
dricka kaffe och spela Chicago.

Den jobbigaste är nog begravningen.
Människor som känner mig, vet att jag skrattar i jobbiga situationer,
vet inte riktigt hur jag ska hantera dem.
Varje gång jag har varit på begravning - så skrattar jag.
Speciellt när man ska lämna rosen på kistan,
smilbanden går upp till ögonen och jag måste kämpa emot - för att inte brista ut i skratt.

Inte för att jag inte är ledsen,
eller tycker att det är roligt,
utan bara för att jag skrattar istället för att gråta.

För att komma till lite positivare saker,
så har vi äntligen börjat fixa mitt rum.
Rivit bort tapeter, spacklat och imorgon blir det till att tapetsera och måla.
Det blir nog bra, skulle jag tro.

Mår bra under omständigheterna,
börjar bli frisk och ja, röker lite för mycket,
men så blir det när det känns lite jobbigt.

Vill kramas med Bamsekanin!