Förtvivlad och förkrossad,

det är precis vad jag är.

Alltså, jag kommer säkert inte ens få en hund.
Pappa har ångrat sig.

Människor som känner mig,
vet ju att det är min största dröm här i livet.

Men fuck it.
Orkar inte.

För det pappa gjorde precis -
var att krossa min dröm,
riva den i småbitar och kasta den på mig.

Åh, jag vet.
Ni tycker säkert att jag är superlarvig,
för; "herregud, ofta man blir SÅ ledsen över en hund?"

Ja - jag blir det.
Eftersom att det är min största dröm.
Så jävla ledsen.

Och just i ögonblicket när jag vaknar
ser jag skuggan av hoppet försvinna från mitt rum
Skuggan av hoppet försvinner från mitt rum