Egoism.

Okej, min dag var extremt jävla bra,
tills jag skulle gå över vägen vid Hornstull.
Så, nu skall jag skriva ett ganska långt och irriterat inlägg om just egoism.

Nu är ni varnade, i alla fall.

Egoism är någonting viktigt -
då man ska prioretera sig själv först.
Men, i vissa fall så ska man faktiskt hjälpa människor.
Jag är livrädd för människor och jag skulle nästan kunna säga
att jag hatar människor. För, det är så det känns.
Det är alltid lika obehagligt att röra sig bland okända människor.

Men, idag, när jag skulle gå över vägen,
var det en rullstolsbunden äldre man, som knappt kunde ta sig över.
Det var rött och man fick egentligen inte gå,
han hade knappt kommit halvägs, mäniskor passerad,
människa efter människa gick förbi,
kollade i all hast och fortsatte gå.

Det erbjöd honom inte ens hjälp,
de tittade ner på honom och gick vidare.

Jag som nästan gråter om någon sätter sig bredvid mig på bussen,
erbjöd hjälp. Det var ju självklart att han ville ha hjälp,
så det fick han.
Sedan erbjöd han mig pengar och jag tackade nej.

Jag tycker inte ens att man ska behöva tänka,
det är en självklarhet att en rullstolsbunden man
som inte är kapabel till att ta sig över vägen ordentligt,
ska få hjälp av "medmänniskor".

Alltså, sure, i vissa fall hinner man inte,
man har helt enkelt inte möjlighet.

Vi går runt och är så nöjda med oss själva för att vi skänker pengar
till "rädda barnen" eller "röda korset", men kan inte ens hjälpa en man över vägen.
Det äcklar mig hur människor ser på varandra.
Det äcklar mig att människor väljer att blunda.

Människor i allmänhet äcklar mig.

Jag är inte sur för att jag var tvungen att hjälpa honom,
jag är sur för att människor som passerade struntade fullkomligt i honom.

Denna händelse relaterade till att jag kände obehag i skolan,
så jag beslutade mig för att gå hem tidigare.

Alla människor är egoister,
jag också.
Jag är egoistisk väldigt, väldigt ofta.
Men samtidigt,
ibland så är det en självklarhet att hjälpa andra.