Usch

Det här med att röra sig bland människor,
hemskt. Känner mig alltid lika rädd.

"Gå med rak rygg, upp med axlarna,
även fast du är rädd. Det är då du blir osynlig."
Säger mamma och jag FÖRSÖKER lyssna, men lyckas inte.
Mina axlar liksom sjunker ihop och jag försöker föra mig så liten som möjligt.
Jag förstår inte varför det är så obehagligt med människor,
varför hela jag liksom börjar darra och andningen blir svår.

Sitter på tåget mot Åtvidaberg nu,
mamma kom och mötte upp mig med mina saker,
kramade mig och tröstade mig.
Köpte en kaffe och en munk till mig.

Rart!
Älskar min kära moder.
<3