Saknad.

Hej och välkommna till en väldigt emotionellt instabil period av mitt liv.
Jag har den senaste tiden upptäckt
hur ofantligt ensam jag är.

Jag slås av en enorm saknad
av människor som en gång varit så viktiga i mitt liv,
som jag på senaste tiden inte har haft ork att höra av mig till,
men som jag inte heller hört någonting ifrån.

Det brukas alltid säga;
"Kärlek kommer och går,
äkta vänskap består"

Tror att jag har misstolkat äkta vänskap,
liksom blandat ihop det med någonting annat.
Kompisar, antar jag.
Mina vänner har varit kompisar.

Jag har aldrig riktigt brytt mig om ensamheten,
aldrig riktigt behövt människor.
Eller jo, jag har behövt några få människor.
Men... inte på det här sättet.

Saknad.
Sorg och en jävla massa saknad.
Jag hatar att vara sjuk.

Now and then I think of when we were together
Like when you said you felt so happy you could die
Told myself that you were right for me
But felt so lonely in your company
But that was love and it's an ache I still remember

You can get addicted to a certain kind of sadness
Like resignation to the end, always the end
So when we found that we could not make sense
Well you said that we would still be friends
But I'll admit that I was glad it was over

But you didn't have to cut me off
Make out like it never happened and that we were nothing
And I don't even need your love
But you treat me like a stranger and I feel so rough
No you didn't have to stoop so low
Have your friends collect your records and then change your number
I guess that I don't need that though
Now you're just somebody that I used to know