Min fina broder.

Till er som inte visste, så har jag en sjuk storebror.
Han är schizofren, men alldeles underbar.
Jag läste precis igenom några dikter som han skrev när han var tretton år.
Det är elva år sedan nu.

Här är en;

Det är som om du ska dö; "den jäveln du ska dö!"
Jag darrar och blir knäsvag och får tårar i ögonen
Det känns som om man får glitter i hjärnan
man måste det känns så döda bögar

RÄDDOORD
En målare med synd och skam
En dörrvakt tittar fram dödal
Skit slotåo så de e skitläskit men näé de tycker inte du
Svara små kolbrända barn
Vad ska mamma säga om kokosen?
Sprit måste drickas det är farligt ju
Små arma barn de klarar inte av rekylen
Red ben överallt när jag var liten på kul

För så mörkt var aldrig något mörker,
så isande var aldrig någon köld -
det var en tystnad så hemsk och stor som ingen annan tystnad
I drömmen gick jag ibland i mörka hus som jag inte kände
Okända, mörka förfärliga hus
Där var svarta rum som stängde in mig,
så att jag inte kunde andas och golv som öppnade sig till svarta hål just där jag skulle gå,
och trappor som trutade samman så jag föll

På sätt och vis, kan man förstå hur sjuk han var genom att läsa detta.
Men ändå inte.
Det är vackert och hemskt på samma gång.

Han mår bra nu, jag tror att han mår bra nu.