Ny dikt!

När allt bara är skit så vill jag dit, vem har jag blivit?
En liten eremit, jag vill till en högre plats, till ett varmt och skönt palats.
Det känns som jag står stilla på samma hållplats, jag lever inte i en skön plats, jag lever i dens motsats.

Just nu vet jag inte vart jag ska ta vägen, det enklaste skulle vara att lägga sig på motorvägen,
och folk tror att jag är benägen till denna enkla utvägen,
men det kommer jag aldrig att göra, jag vet att inget av mina rim kan beröra.
Hur länge ska det vara så här? Det mesta känns ju som misär, en krossad barriär, en mörk atmosfär, och som det känns nu så kommer jag aldrig börja på en jobbkarriär.

Jag är så less, på att känna krav och press, även om jag bara ligger och sover bort mitt liv på samma adress.
Jag gör ju förfan inget, det är ungefär lika kul som att sitta på tinget. Jag gör ändå inget åt de, vill gå till en moské och be.

Hoppas nån hör och vill hjälpa mig på traven, jag kan ju inte bara sitta och tycka synd om mig själv enda tills den dagen jag lägger mig i graven. Livet ska inte alltid vara lätt, nu måste jag gå och fixa all tvätt. Nån som är sugen på att köra rysk roulett? Nu har jag fått flänna av mig en skvätt..