Tw: so far so bad

För det första känner jag mig jävligt patetisk som människa över allt som pågår just nu och för det andra, jag klarar inte av att träffa mina vänner just nu, jag klarar knappt av att lämna lägenheten för att gå ut och handla så känner mig rent allmänt som eran sämsta vän just nu.

Sen känner jag allmänt att jag behöver närhet och mitt bekräftelse behov pikar av bara helvete men jag kan inte träffa någon, oavsett hur mycket närhet jag behöver. Jag bara kan inte.

Det är för mycket brus i min hjärna trotts medicinen men det positiva är att den gör mig trött så jag sover 65% av dygnet och istället för att ha brus i skallen så drömmer jag så realistiska drömmar att jag pratar och går i sömnen igen, går inte att väcka och vaknar inte i min säng (som idag, för 20min sedan vaknade jag på golvet och fryser som i helvete).

Jag vill visserligen inte begå självmord längre men å andra sidan har jag fortfarande självskadetankar som min medicin (antar jag?) blockar så jag inte kan agera på dem. För när jag försöker kan jag rent fysiskt inte göra det pga bryter ihop och grinar istället.

Är aldrig hungrig nu för tiden så äter typ nada, igår åt jag en (!!!) bröd skiva och en bit choklad. Bara för att det är fredag idag ska jag försöka att laga något gott som är i en större portion.

För övrigt är jag så jävla rädd för att förstöra mina vänskaper så som jag har gjort med min och Johannes vänskap. Det är därför jag håller mig undan. Därför och den sociala ångesten som gör att jag inte kan vara en vän just nu. Jag vet inte hur jag ska fly mina demoner och tankar ens för er. Förlåt.

Mvh patetisk.