TW: Om jag fortsätter såhär finns det snart inte mycket kvar.

Så alla vet redan att jag är sönder. Problemet är bara att när folk som betyder något värdefullt för mig frågar som om de bryr sig så avbryter de mig hela tiden eller så byter de oftast ämne efter två minuter innan jag har hunnit komma till kärnan av min smärta. Är det konstigt att jag aldrig pratar om mina känslor med någon, brukar jag fråga mig då. Varför fortsätter de fråga om de ändå inte bryr sig. Eller var det för tungt för dem att förstå och bära, som det var för honom. Jag vet inte, jag har inga svar längre. Egentligen vill jag bara dö, för då kanske världen hade varit lite bättre. Om jag slutade tynga ner den världen som mina vänner, föräldrar, syskon lever i. Ibland önskar jag att jag kunde göra dem glada och stolta över att kalla mig för sin vän, sin dotter, sin syster. Men det kan jag inte. För jag har inte lyckats med något på fem år, och egentligen inte heller något innan dess. Jag vill inte umgås med människor längre, jag är så trött på allt brus som uppstår i hjärnan och på ångesten som kväver mig. Det blir värre när jag är bland andra, inte för att det är bättre när jag är själv men det brukar bli värre. Jag är trött på att behöva förklara mig, varför jag är så tystlåten och trött när jag följer med ut ändå. Jag är trött på att behöva ljuga och le när folk antar att jag är okej för att jag är ute. Jag är inte okej, jag kanske bara behövde en break från allt annat. Jag är så himla trött på att folk inte förstår, att folk inte verkar vilja förstå eller att det är mig det är fel på trotts att jag förklarar min situation hela tiden. Jag vet inte vem jag är, eller varför jag finns, jag vet inte hur jag ska fortsätta leva eller om jag ska dö, jag vet inte vad som är fel längre och jag vet inte vad som är bra med mig. Jag vet inte varför jag ens borde ha vänner eftersom jag blir så arg och ledsen pga dem hela tiden eftersom det känns som att de inte vill eller kan förstå sig på mig. Att de ser mig utan att egentligen se mig, att de vill väl utan att egentligen göra något.

Mina ärr syns inte, men de känns.
Varje gång jag andas, varje gång jag sluter ögonen, varje gång jag skrattar, varje gång jag gråter, varje gång jag äter.