Vården.

Efter att jag skrev det här https://www.emocore.se/captenski/blogg/2363230, som jag även postade i en grupp/community på fb så fick jag hjälp av en bekant som jobbar inom vården. Det har känts väldigt trögt i flera år, som att jag trotts flera försök aldrig har kommit rätt eller fått den hjälpen som jag behöver. Det ändrades så fort Cat skrev till mig.

För det första så är jag nu inbokad på två möten; ett med personligt ombud den 17/11 och ett med en läkare den 29/11.
Och när hon bokade min tid till läkaren bad hon sjuksköterskan skriva in tre punkter till oss båda (mig och läkaren) att fundera på till besöket:

"1. Fundera på om medicin kan vara en bra grej för dig. SNRI i så fall i första hand, dvs venlafaxin. Eventuellt en ångestdämpande också. Om du börjar med SNRI så behöver du absolut minst en, helst redan nu två inbokade telefontider med ca 2 veckors mellanrum. Eventuellt 1.5 vecka i början.

2. En remiss till deras psykolog alternativt en extern psykolog som är KBT-utbildad, men gärna även DBT-utbildad. Dvs du får bolla det du har varit med om när du var mindre, men får även verktyg för hur du ska hantera livet nu. Det brukar vara en väldigt bra kombination. Viktigt! Om ni inte klickar så be hen eller sjuksköterskan att boka om dig till en annan psykolog (eller be mig boka om dig till en annan). Psykolog är lite som en partner - man ska klicka, och det är inte alls fel att byta om man inte gör det. Tvärtom är det bara onödigt att träffa någon som inte lyckats skapa ett förtroende.

3. Fundera på om det kan vara en idé att göra en utredning. Det skriver jag för att det låter inte bara som ångest/depression, utan även lite som att det är svårt att hålla stress borta och att planera vardagen. Så kan det lätt bli vid depression och en historia som är tung, men jag tänker att om ni börja fundera på utredning redan nu så kan ni avvakta med att skicka remissen till det känns bra. Det finns skattningsformulär som du kan fylla i tillsammans med din psykolog annars, om hen känner att det kan vara behövt. Så det är ingen brådska med det."

Och sen kommer Cat närvara på telefon och så ska vi förbereda oss med en lista med frågor och undringar och sånt som känns viktigt.

Är mer tacksam att någon tar mig på allvar, än glad - för jag kommer nog bli glad när jag märker att allt fungerar som det ska. Men hur bra är det inte? :D