TW: tung text

Om du inte är beredd, läs den ej!

Har riktigt länge mått riktigt ruttet. Har aldrig kunnat sätta fingret på exakt vad det är som får mig att må så himla dåligt. Har lidit av depressioner i över 10 år och återkommande ångest, som bara blir värre och värre ju äldre jag blir (speciellt i år har varit ett helvete). Fick 2005 diagnosen Aspbergers men den har aldrig känts passa in på mig pga läkarna sa att jag har en "light" version av diagnosen då jag i stort sätt bara har problem med inlärningssvårigheten som hör till.

Hade som barn/tonåring väldigt svårt med att förstå och sätta gränser. Resultatet av detta var att jag blev mobbad, sexuellt trakasserad, uthängd och utfryst under 10 års skoltid, något som idag kanske inte spelar så himla stor roll längre men som för några år sedan fortfarande var svårt för mig att hantera.

Resultatet av mobbningen gjorde mig som person svår att hantera för familjen, började skolka från skolan och hade i början av 9an inga slutbetyg (bytte skola och pluggade upp åk 7-9s betyg på ca 7 månader - typ enda med min skolgång jag är stolt över!). Hade problem hemma, ingen bra relation till varken föräldrar eller syskon och försökte hålla mig mycket hemifrån hos min bästis tvärs över gatan.

Blev misshandlad både psykiskt och fysiskt av mina föräldrar och vid ett tillfälle försökte min dåvarande bästa vän stoppa en av mina föräldrar och åkte själv på stryk. Detta blev polisanmält. Jag blev omhändertagen av Socialen, fick ingen information om någonting, fick inte träffa någon psykolog eller kurator utan blev placerad på ett skyddat boende över en helg och sedan flyttad till en fosterfamilj som i stort sätt ignorerade min existens. Fick inte gå till skolan, fick inte träffa mina vänner eller syskon eller ens kontakta mina vänner.

Under denna perioden i mitt liv mådde jag så pass dåligt att jag vek ut mig själv på nätet för att få den uppmärksamheten som jag var så desperat över att få. Detta har fortsatt till och från i många år sedan dess, oftast mellan relationer.

Detta resulterade i att mina dåvarande vänner gav upp om mig helt och hållet, och jag kunde fram tills nu inte förstå varför men inser att jag har varit så instabil att de inte klarade av att umgås med mig längre.

Nu har jag inte varit i ett fast förhållande på över ett år vilket är första gången på 10 år. I mina relationer har jag aldrig vadderat mig som älskad, och har inte heller varit detta. Mina relationer till män har bara fokuserat på sex och närhet. Jag har aldrig varit otrogen, men jag har medvetet gjort slut i två relationer för att kunna ha sex med en annan partner.

Har en svår undertryckt ilska inom mig som jag aldrig släpper fram just pga rädslan att förlora och skada familj och vänner omkring mig. Har pga denna ilskan vid tidigare tillfällen under min tonår mordhotat min pappa och mig själv, kastat porslin på min mamma och i golvet, bråkat och slagit min syster att det skulle kunna dömas som en misshandel, sparkat sönder ett fönster och slagit sönder ett antal tavelramar. Jag har sedan länge lagt band på mig själv, för jag är rädd för denna sidan hos mig själv och kan inte hantera den, men den finns alltid där inom mig.

Mina relationer har på ett eller annat sätt alltid slutat med svedd och ont:
M1: Nazist som hotade mig när jag gjorde slut.
M2: Han var otrogen 2 ggr.
K: Blev utstött och hotad av hans vänner när jag gjorde slut pga kär i M3.
M3: Jag gjorde slut för att ligga med ny partner ca 3ggr (T, A, E). Han gjorde slut pga kär i min dåvarande bästa vän, som dissade honom. Jag gjorde slut till sist för att han sexuellt ofredade mig och sen förolämpade min familj.
A: Försökte våldta mig med en påslagen dammsugare. Otrogen.
F: Otrogen. Misshandel 5 månader efter att relationen tagit slut.

Jag har alltid trott att jag har lätt för att bli kär men jag tror inte det är fallet faktiskt. Jag har en teori om att jag återspeglar mina behov på en person och om denna personen kan leva upp till de behoven jag för stunden har så tror min hjärna att jag är kär för att det uppenbart även finns en viss attraktion till denna personen.

Jag har väldigt svårt att lita på människor. Att släppa dem inpå mig, att prata om detta. Jag visar en bild av hur jag är lätt att prata med och har enkelt för att öppna upp mig, men jag pratar aldrig om _detta_!

Jag är så himla rädd för att bli övergiven och så himla rädd för att skada andra. För min ångest är detta rena godiset. Det binder mig, håller mig nere men håller mig samman. Det blir så himla svårt att andas. Jag kan knappt fungera normalt idag, jag vet inte hur man gör. Jag vet inte hur man går till skolan, hur man jobbar, hur man har en relation, hur man fungerar utan andra människor omkring mig. Jag får sån sjuk social ångest av att vara bland andra människor, men jag kan inte existera av min egna närvaro. För när jag är ensam så äter jag inte, jag duschar inte, jag sover inte alls/eller bara, jag fungerar bokstavligen inte. Men när jag är med andra människor så måste jag på något sätt, jag måste tvinga mig själv till att fungera somewhat normalt och det är det enda som får mig att göra saker, som får mig att agera utåt och inte inåt.

Jag har redan förstört en relation detta året. Och först ville jag lägga all skuld på den personen, men det kan jag inte. För det är lika mycket mitt fel, förmodligen även mer eftersom jag har ljugit för denna personen och även undanhållit information om mig själv när personen faktiskt helt öppet har frågat mig om detta.

Jag har sån extrem separations ångest över detta, att våran relation i no more. I början kände jag ingenting, jag var bara tom - en blandning av arg, ledsen och lättad. Jag har blivit behandlad konstigt, men jag har själv utnyttjat och förvrängt relationen till det som jag ville ha ut ifrån den så jag är långt ifrån oskyldig.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska få hjälp med detta, eftersom jag har försökt till och från i fem långa år att hitta till rätta. Jag har som sagt varit deprimerad till och från i 10 år, gått på en hel del mediciner - vilket aldrig har hjälp fullt ut. Fått diagnosen kroniskt utmattad, för att sedan bli friskförklarad för att sen i gen gå rakt in i väggen och sjukskriven för att sen återigen bli friskförklarad. Jag vet inte vart jag ska vända mig längre och har periodvis sedan i somras vart så desperat att jag har varit på vippen att omyndighetsförklara mig själv (pga kan ej betala räkningar, passa läkartider, mediciner osv) och även lägga in mig på psyket. Jag har inte gjort detta av rädsla och skam, men tankarna har funnits där. Jag har även försökt att begå självmord 3ggr sen i September pga jag har nått en gräns och jag vet inte hur mycket jag orkar längre av allt det här. Det är en konstant oro. Jag orkar inte mer.