Blubb

Ligger och analyserar alla bråken med Johannes på högvarv i skallen istället för att sova som normalt folk ":)))))"

Älskar fan that punk ass bitch men fan i helvete vad han har rivit sönder mig. Och samtidigt fått mig att utvecklas och invecklas en massa under hela 2016.

Någonstans långt inuti mig älskar jag honom mest av allt för han blev min allra närmaste vän men är så arg och ledsen och sårad över hur det har blivit mellan oss att jag inte riktigt kan känna något alls. Är bara sådär äckligt tom inombords. Hade hellre känt och grinat massor än att bara känna sig totalt tömd på alla känslor, minnen, energier, skratt, lustar, längtan och förhoppningar.

Och någonstans långt där inne med den där gnistan av kärlek känner jag både förhoppning och hat mot att träffa honom. För han valde bort mig. Han orkade inte längre bära mig, ett jobb som han automatiskt tog på sig även om jag sa att jag inte ville att han skulle göra det, som tillslut blev för mycket tillsammans med allt det andra och när han hade kunnat släppa vad som helst så var det mig han släppte och därför är vi inte längre vänner. Jag hade inte ens ett val, ingen chans att få rädda vår relation och vänskap. Och jag vill att han ska ångra det. Att det ska göra lika ont i honom att veta vad han har förlorat som det han tvingade mig att förlora. Samtidigt så bryr jag mig inte. Och jag vill inte visa mig svag inför honom heller, även om jag vet att han vet hur ont det gör i mig.

Förnuftet säger att fuck him, han har behandlat dig så orättvist och illa, han förtjänar inte dig. Men känslorna säger att han kommer ångra sig och då kanske, med turen på min sida, kommer han att be om ursäkt och kanske förlåta honom. Eller nej, bara ge honom en chans till för en fin vänskap.

Men ärligt talat så vet jag inte vad som händer med honom och mig. Och jag är bara så jävla orolig för hans hälsa. Men som han skulle ha sagt det "du har ingen rätt att bry dig" så med andra ord, även om jag bryr mig så får jag inte bry mig.