Emmaboda

Alla dagar var pretty much the same. Man gjorde mycket av det samma och dagarna flöt liksom in och ihop i varandra på något sätt. Jag saknar redan allt som fan. Människorna som jag träffade, mentaliteten och kärleken. Det var så himla lätt att bara vara, att liksom umgås med människor man nyss hade träffat. Nu efteråt är allt mest ett brus och egentligen minns jag mest dag fem och sex bäst, inte för att det är närmast inpå utan för hur accepterad jag blev och hur fint det hela var. Kanske lite också för att jag var hög på mdma och allting bara är så mycket mer tydligt i huvudet nu i efterhand.

Jag saknar er redan allihopa, ni som jag träffade där. Ni vet så klart vilka ni är. <3