nej.

Det är inte riktigt någon som förstår smärtan, hur ont det gör, paniken, tårarna, svälten, ilskan, familjekaoset, döden. Jag kämpar oavsett om livet flyter på eller tar emot. Jag har gjort det i så många år nu. Det faller mig lika naturligt som att andas, det sker utan att tänka. Men ibland behöver man extra händer som håller en över ytan, när man inte längre bottnar eller kan simma. Där är jag nu. Och andas in vatten. Det känns som att drunkna. Inget fungerar riktigt som man vill, allt tar emot. En massa oljud i huvudet, en massa oljud i själen.

Kommer någon förstå vad som behövs göras nästa gång allt svartnar? Jag har inte den lyxen längre, så nej jag tror inte det.

Det värsta med att allt omkring mig börjar bli kaos igen och att jag börjar bli dålig igen; som förra året, är att ingen förstår allvaret i orden: jag är dålig igen; hjälp mig; ta mig härifrån. Inga vänner förstår allvaret i det, absolut inte min familj.

Även om jag är glad, lycklig, kär, arg, ledsen så finns alltid paniken där, för jag ont så djupt in i själen. Jag är rädd.