Gick sönder.

Gick sönder så mycket inombords igår efter att jag hade vart hos Fred för att hämta mina sista saker.
Kom inte längre än till busshållplatsen, sen försvann orken, viljan och tårarna bara flödade. Satt och skakade, hulkade av mina tårar i 1,5 timme. Kunde inte förmå mig själv att ställa mig upp och kliva på bussen, det var som att kopplingen mellan hjärnan och kroppen inte längre existerade. Jag försökte flera gånger men det ledde bara till en ny och ännu en ny våg av tårar.

Det var inte panik av den sorten som jag brukar ha. Jag vet inte vad som hände, men känslan jag hade i mig var att jag inte hade förlorat en vän, jag hade förlorat en familjemedlem. Jag är rädd, så sjukt jävla rädd för att det ska hända igen. Jag lyckades ringa till Fred, som efter ett tag sa att han kunde möta upp mig vid Statoil men jag kunde inte ta mig dit - så han fick hämta mig vid hållplatsen och dra upp mig på fötter och stötta mig hela vägen hem till sig. Lite kanske berodde på att jag frös så mycket så jag inte hade någon känsel i benen längre, var ganska svårt att gå på grund av den orsaken. Men varje steg var också en kamp, var tvungen att tvinga mig själv att sätta den ena foten framför den andra och trotts det så släpade jag båda fötterna i marken och gick lika sakta som en snigel.

Och inget som han sa eller gjorde kunde få mig att sluta gråta. Hade väl tur att han inte tvingade mig på en buss igår, hade nog inte klarat av att ta mig av den bussen i så fall. Jag fick sova över. Frös hela natten trotts att jag sov i två tröjor och bredvid Fred. Vaknade upp imorse med täppt näsa, ont i halsen, ont i hela kroppen och ja, fortfarande med gråten i halsen. Försöker sova nu, men har feber och snorar sönder så fort jag lägger mig ner. Är fortfarande sönder inombords, tror inte jag kan lagas denna gången. Har aldrig upplevt något sådant här innan, vet inte hur jag ska förklara så att andra förstår men det kändes verkligen som att en familjemedlem dog eller som att någon amputerade en arm eller ett ben mot min vilja. Jag känner mig helt ofullständig, trasig, och jag kan inte hata honom för detta. Det sjukaste är nog att mina känslor växer sig starkare för honom, men de borde inte göra det - jag har blivit sårad på djupet, så svårt sårad att jag flertalet gånger igår funderade på att ta mitt liv, då jag verkligen kände att jag inte kan finnas i en värld där han inte är en del av mitt liv.

Men jag har väl tur, om man nu ens kan kalla det tur, över att han inte kan utesluta mig till 100% ur sitt liv nu när han vet hur mycket jag går sönder när han försöker. Jag är bara glad om jag kan få kalla honom min vän, få prata med honom ibland och få en kram när jag behöver det. Jag nöjer mig med den biten, så länge han stannar i mitt liv.

Jag känner mig så patetisk, så sjuk i huvudet, så inkapabel till att ta hand om mig själv när jag erkänner detta som hände igår för er. Vad är det för fel på mig? Varför är det tvungen att hända mig? Vad är det som händer mig och varför? Vad kallar man något som detta? Har jag mött mitt livskärlek? Men den var ju inte besvarad på samma sätt, varför? Varför måste livet och kärleken vara så hemsk mot mänskligheten? Varför måste den skada mer än vad den gör saker och ting bra och fina? - Har verkligen en miljon frågor i huvudet över detta. Jag vill ha svar på alla, men ändå inte för jag kan leva i en lögn resten av livet om sanningen bara tillför mer smärta, för jag vill inte känna mer av det.

Kan någon hjälpa mig att analysera vad detta betyder och ge mig ett svar på hur jag går vidare från detta, utan att stänga ute honom från mitt liv (för det funkar tydligen inte för mig)? <3