2 år & sen kan du dra åt helvete.

7 december 2015 kl. 00:01

Det enda som krävdes var en krönika om kärlek och känslor för att jag skulle komma till insikt om att jag fortfarande kämpar med samma sak som i September. Och att erkänna för sig själv vad alla andra redan har räknat ut, som man har nekat och gömt undan så långt in i sig själv att lögnen om att det inte är sant har blivit till en del av ens vardag och förvandlats till sanningen, det gör så ont. Man förlorar inte bara en annan människa, man förlorar sig själv om och om igen. Man förlorar den man var och den man har blivit tillsammans med dig. Men jag har inget val, jag måste fortsätta kämpa även om varje andetag och varje steg bort från dig, från oss, får mig att vilja ge upp. Men jag kan inte.

---

Helvete.. tårarna bara sprutar och har gjort det i över två timmar. Inte för att jag precis insåg att jag fortfarande är kär i Fred. För att han precis slängde 2 år av vänskap åt helvete och det gör så jävla ont när man förlorar en människa sådär. Vänner kommer och går, så funkar det i livet. Men han är mitt ex, han är min bästa killkompis. Och jag får inte ha kvar honom i mitt liv längre. Vi kommer aldrig att göra saker som är typiska oss, som att springa till bussen och fnissa över att vi hann med den. Eller att skratta åt Arne Anka på Mölndals bibliotek så att vi blir tystade av personalen. Nu har jag inte bara förlorat honom som min pojkvän, nu har jag också förlorat en av mina bästa vänner. Han var en av de får som visste saker om mig som inte ens mina föräldrar visste, och han var en av de få människorna i mitt liv som såg vem jag verkligen är, uppskattade mig för att jag var udda och accepterade mig för vem jag har varit och är idag. Jag har jätte svårt att skiljas från människor, jag gillar inte förändringar. Och jag har förlorat så många vänner, men det här tar fan priset. Jag orkar verkligen inte mer. Inom de tre senaste åren har jag förlorat tre fina människor i mitt liv. Sofia Magdalena begick självmord, Matilda bröt kontakten med mig när jag flyttade till Gamleby för att studera och Fred... orkar jag inte ens gå in på, det gör för ont.

Går det ens att gråta så här mycket på en och samma gång över en person? Borde inte tårarna ta slut någon gång, för man kan väl inte gråta mer än en viss mängd av den vätskan som är avsedd för tårar? Och när det är slut borde det väl sluta, men det slutar ju aldrig! Trotts att jag sitter upp så känns det som att någon har lagt ett stort cementblock över bröstkorgen på mig, men jag orkar verkligen inte ha ångest nu. För jag har inte tagit min medicin på två dygn eftersom jag har vart full sen i fredags och nu är jag bara bakis, men har fortfarande alkohol i blodet.. jag vill inte blanda min medicin med alkohol så när jag dricker så ligger jag extra risigt till om det kommer en ångest attack för utan medicinen går det ALLTID över till panikångest attacker istället. Och jag kan inte ringa mamma, för hon är i Uppsala och pappa tycker att mina attacker är så töntigt, han påstår alltid att jag fejkar det. Och senaste gången jag hade en panikångest attack så höll jag på att sluta andas, det var då Fred tog en taxi hit och stannade hos mig i ett dygn, tills han var säker på att det var okej att han kunde lämna mig ensam utan att jag skulle dö. Men Fred finns inte i mitt liv längre och Sofia bor i Hjällbo, Daniella bor i Rävlanda, Desirée bor i Spanien.

Och jag vill inte vara jobbig och kräva av någon av mina vänner att finnas här hos mig hela tiden, det är inte deras jobb att se till så att jag är stabil i psyket. Det är ingens jobb, bara mitt ansvar att försöka nå någon form av stabilitet så jag ska slippa må så här jävla dåligt över en människa eller motgångar i livet. Jag vill inte heller fråga om någon kan komma in till sjukhuset om jag skulle råka hamna där. Jag vågar inte fråga om sånt, för jag är rädd att dem ska säga nej för att de är upptagna med annat, viktigare saker. Och jag vill inte vara en börda. Även om jag tycker att sjukhus är obehagligt deppiga, kalla och ensamma. Jag hatar att hamna där. Jag hatar allt detta, jag hatar hatar hatar det.

---