Jag pratar aldrig om det

För det gör för ont att erkänna. Men detta är min historia.
Våren 2012 blev det känt i min familj att min syster hade en ätstörning, men det var inte långt gången så när vi väl fick hjälp så blev hon friskförklarad inom ett år. Och sedan kom det fram att det var en reaktion på mamma och pappas separation, det var så hon hade försökt hantera sina känslor kring det.

Som storasyster försökte jag stötta min syster allt jag kunde. Men jag började lägga märke till hur jag allt oftare skippade måltider för att jag inte var hungrig eller något enkelt som att jag inte orkade göra iordning mat. Jag kämpade emot detta och egentligen hade jag nog börjat komma på rätsida med det förra sommaren. Men så flyttade jag till Gamleby för att plugga, allt var så nytt och jag mådde rent psykiskt sämre än någonsin. Två blogginlägg från den perioden hittar ni här och här.

Vi hade väldigt tuffa perioder i skolan, produktions veckor där man knappt hann hinna hem och laga mat samt äta. Under dessa veckorna så hade jag aldrig koll på om jag hade ätit eller inte, därför kunde jag äta upp allt i kylen på en kväll eller råka min mat bli gammal å möglig för att det var så mycket stress så jag hade ingen koll på hungern alls.

Sen, när jag tog uppehåll från utbildningen av ovanstående skäll (speciellt det i blogginläggen) så började jag med medicin mot min depression / utmattningssymptom. Kort och gott hade jag gått och blivit utbränd av skolan och därmed utvecklat dessa två fina "sjukdomar".

En av biverkningarna för medicinen är att man kan känna hets för att äta massa mat, eller inget alls. Så där är jag nu, jag går runt och svälter mig själv. Inte av fri vilja, mer av att jag blir äcklad av mat och äter bara när det känns som att jag har ett monster som försöker äta sig ut ur magsäcken av hunger. Jag äter MAX 1-2 gånger om dagen, och sover/vilar typ 75% av dygnet. För jag blir ju såklart jätte trött utan energin som jag inte får i mig när jag inte äter, och då somnar jag istället.

Så här har det varit i perioder, men under sommaren var det enklare för då åt jag inte varm mat speciellt ofta utan levde i princip på sallad, yoghurt och smoothies eftersom det inte var "äckligt" att äta, det är en ganska "lätt" matform och då kunde jag också äta mera än 2 ggr per dag. Men nu, nu sitter jag och äter min första måltid på hela dagen och jag klev upp ur sängen klockan 14:50, så det är jävligt sjukt.

Det blir ju heller inte lättare av att jag döljer det för alla jag känner, och att jag äter massa mat eller snacks när andra är omkring mig. Allt detta med att inte äta sker ju bara när jag är ensam. Skulle jag helt plötsligt sluta äta när mamma är hemma eller framför mina kompisar så fattar dem ju att något är fel eftersom jag älskar mat egentligen.

Jag har pratat med min läkare om detta också, om att byta medicin men i stort sätt all anti-depp medicin har någon form av "ätstörnings"-bieffekt så det är inte värt det. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra åt det? För bara 3-4 månader sedan vägde jag 85kg, nu väger jag 61kg. Detta suger.