Somebody pull me from the dark

19 oktober 2015 kl. 23:18

28/9, måndag:
Bråkade med en tjejkompis. Hade nog världshistoriens (eller i alla fall min) hemskaste, jobbigaste panikångest attack: Grät inne på hemköp, hela vägen hem, och i x timmar till. Hyperventrilerade och skakade i hela kroppen. Jag trodde att jag skulle dö när mina armar, ben och ansikte domnade bort. Det gick så långt att jag fick ringa mitt ex som åkte hit med taxi mitt i natten för att trösta, lugna och hålla om mig. Förmodligen räddade han livet på mig den natten. För er som aldrig har upplevt en panikångest eller ångest / panikattack, ni ska vara oerhört tacksamma för det. Det utspelar sig alltid olika från person till person, och kan även visa sig på olika sätt från gång till gång. Detta var min mest extremaste attack - någonsin. Och hade inte jag orkat slå Freds nummer eller om han inte hade dykt upp i tid - ja vem vet vad som hade kunnat hända då?!

29/9, tisdag:
Vaknade tidigt, eftersom Fred skulle till jobbet. Så åt frukost med honom. Var fortfarande helt domnad i kroppen efter kvällen/nattens händelser. Gick tillbaka till sängen, sov i 6 timmar. Åkte till Mölndals stadsbibliotek för att låna böcker. Åkte till köpcentrum 421 och köpte ett spel. Spelade xbox halva natten. Helt slut i kroppen, huvudet och själen somnade jag och sov tungt.

30/9, onsdag:
Vaknade sent, kände fortfarande av panikångesten från måndagskvällen. Tog en promenad och städade hela lägenheten. Packade en övernattningsväska och åkte hem till pappa. Åt piroger ensam i köket. Åt glass med Felix och såg på fotboll. Pillade lite på datorn, såg på mer fotboll och drack té med pappa. Gick och lade mig, somnade snabbt.

1/10, torsdag:
Kände av en bitande klump av ångest i magen när jag vaknade. Hade under natten haft en helt bisarr mardröm om Fred, en brud (som bara existerar i mina mardrömmar och inte finns på riktigt, tack och lov!) och våra vänner. Var jätte ledsen hela dagen, bröstkorgen kändes som att den var fylld med bly och det kändes tungt att andas. Låg på pappas soffa hela eftermiddagen och kollade upp i taket, på mobilen, taket, mobilen. Påvägen hem tog jag mig upp på berget vid masthuggskyrkan. Handlade och åkte hem, blev förföljd av tre killar som hela tiden ropade efter mig. Började gråta, var jätte rädd. Mötte ett äldre par med hund som följde mig hem till porten, hörde hur killarna ropade efter mig, hånskrattade. Grät i duschen. Fortfarande med ångest i hela kroppen, och nu också en rädsla av att åka hem ensam. Såg på Downton Abbey, åt middag. Pillade på datorn. Sov.

2/10, fredag:
Vaknade med en klump ångest igen, efter ännu en mardröm med samma personer i den som i den förra. Låg och grät något, somnade en liten stund av utmattning från gråten. Åt frukost, rensade filer på datorn och läste en halv bok (femhundraåtti sidor) på tre timmar. Gick och lade mig i sängen igen. Fortfarande med ångest. Gosade med Yoda. Började förbereda middag. Skriver detta. Ska äta middag nu, har fortfarande hela bröstkorgen fylld med bly och känner mig så fruktansvärt ensam, ledsen. Dricka vin - ensam, och spela xbox, se på serier och läsa.

---

Ibland känns det som att den 28/9 var igår, att det bara var en dag sedan att jag hade en nära döden upplevelse, för ibland känns kroppen som att den är bortom all kontroll. Pulsen skenar, känner mig ensam, det ligger något tungt över bröstkorgen. Har ingen att ringa, framförallt inte Fred - vi står inte varandra så nära just nu. Jag måste bara ta mig ur detta själv, men gud vad jag hade behövt en kram nu. Bara lite närhet. Att få somna i någons armar är bästa medicinen.

---