15 November 2008

Dagen började som vilken annan Lördag som helst. Jag vaknade vid klockan tio över nio vid ljudet av att Marcus, min bror, svor i rummet bredvid. Han satt och raidade i WoW, Icecrown, tror jag, hans tank och DPS var tydligen "Efterblivna små slynor som borde halshuggas". Needless to say så var han lite lack. Jag startade min dator och möttes av Celeron Pacardbell logon på min tjockskärm, jag loggade in och startade MSN - Tobias, min äldre bror skrev till mig och frågade hur det gick med min mobil som jag hade problem med. Ingen av programmen fungerade, den gick inte ens att ringa på och Tobbe försökte hjälpa mig lista ut vad problemet var. Vi snackade en stund, och det slutade med att jag frågade honom om han ville spela Warcraft 3 med mig. Det gjorde vi.

Vi spelade TFT på Battlenet, Drunken Square tror jag kartan heter, i 2v2 rankat, som vi gjorde ibland på den tiden. Han spelade Orcs och jag spelade Humans emot två snubbar ifrån östeuropa, tror jag. Vi skrattade, vi sammarbetade, och vi hade det roligt. Jag hörde honom prata med sin fru, Gunnel om att hon skulle komma ihåg sin medicin innan hon hämtade upp Madde för teatern. Vi spelade några omgånger, och jag käkade mat medans han stekte hamburgare vid lunchtid, Pappa hade gjort köttgryta och ris, jag var proppmätt innan jag satte mig på min trästol igen, samtalet fortfarande igång med Tobbe. Vi spelade ett game till, klockan var då 13:07. Gunnel och Madde gjorde sig klara för teatern som började vid två, och vi pausade våran omgång av WC3 när han skulle säga hejdå till dem, ge dem puss och kram innan de åkte iväg. Vi vann den matchen, och han sa att han skulle gå och vila en stund, som han brukade göra.

"Vi ses sen, Hannesman."

Resten av dagen gick som vanligt, jag pratade med några av mina kompisar på nätet, jag kollade EC, jag spelade CS och jag längtade efter att spela Ultimate Spider-Man som jag höll på att tanka ned. Jag läste även lite biologi - om celler och celldelning, vi hade prov på tisdag. Ett prov jag skulle missa. Vid klockan åtta blev Pappa hemskjussad av en okänd bil, trots att han hade med sig bilen upp till Tällberg på sin spelning. Mina syskon var alla hemma i huset igen, för första gången på flera månader, och då hörde jag pappa ropa "Johannes, kom ner." Jag gick ned, undrades vad det var frågan om. Då berättade dem för mig.

Klockan fem kom Gunnel och Madde hem efter att dom hade gått på teatern, dom hade även hunnit ätit. När dom kom innanför dörren och sa hej fick dom aldrig ett svar. Gunnel gick in i deras sovrum, där Tobbe hade datorn, och såg honom liggandes på sängen, med sina glasögon på fönsterbrädan, precis som alltid. Hon frågade honom om han ville fika - men fick inget svar. Hon kände på honom och insåg att han var kall. Med panik i rösten så ringde hon och Madde polisen och ambulansen.

"Jois.. Tobbe hittade död vid klockan fem.."


De närmaste tre veckorna efteråt kommer jag inte ihåg så mycket av. Jag vet att jag grät tills jag inte hade några tårarkvar, jag tittade ut igenom fönstret en hel del, och jag kommer ihåg att Martin bjöd mig på pizza under fösta veckan, det var snällt. Hans begravning var 6:de December, och innan dess fick vi veta att han hade tagit livet av sig. Han hade svalt sömntabletter och druckit vin. Han avskydde vin.
Under de kommande månaderna och åren så plockade jag och våran andre bror, Marcus, isär hans dator. Vi hittade dokument, bilder och videofilmer. Han skrev om hur hans mående hade varit under de senaste tjugo åren, hur han progressivt blev sämre, att doktorena inte kunde hjälpa och att pillerna inte hade någon värken längre. Han skrev om hur glad han blev över att se folk omkring honom skratta - hur mycket han älskade att dra sin Astronom Monolog ifrån galenskaparna på alla våra familjefester.

Varför skriver jag det här? Det är inte för er EC-Horors skull, Varken han eller jag tror på någon gud. Han älskade internet, och folk på internet, därför är det troligast att om han skulle kunna se det här, att han kan se det just här - på internet. Jag saknar dig, Tobbe. Jag har hatat dig, jag har skrikit så högt jag kunnat tills jag blivit hes. Jag har gråtit tills jag inte haft några tårar kvar. Jag har behövt dig, och det har inte gått en minut jag inte önskat att du var här för att hjälpa mig vara bättre än jag är. Jag älskar dig, och det gör precis lika jävla ont idag som det gjorde 2008.


P.S;
Din jävla galning. <3