Jag är för evigt tacksam

Jag var själlös, utan någon som helst framtid.. En trasig docka någon tappert försökt rädda, men som förblev en skugga.

Ändå gick jag på vägkanten, utan vetskap om vart jag var påväg.
De märkta hålen kvarstod i marken, det fanns inget ljus vart jag än sökte.

Vandringen blev längre, och desto mer jag försökte desto tyngre blev jag. Världen vart allt mer hatisk och rå, men i själva verket kunde jag inte stå ut med mig själv.

Genvägar togs och formade mitt liv. Falskt ljus öppnade upp sig, men bara för ett tag. Skimrande och glittrande dansade jag på ängar, men bara för ett tag..

Djävulen hade nu tagit grep om min kropp, och den glädje som uppstod blev istället en långsam död.

18 år av mörker och kyla besteg jag berg. Tills en dag jag såg ett sken för första gången i mitt liv. De skenet ledde min hand på den stig jag hade missat.

Jag är för evigt tacksam.