Skoluppgift.

Blev nöjd och har ingen annan stans att lägga ut den...

Kletiga droppar rinner ner för armen. Färgerna slickar mina slutna ögonlock. Orangea former och gröna virvlar. Sen en kompakt svärta. Helt tomt, tyst och svart. Jag känner längst med min kropp. Ser till att allt sitter på plats och att känseln är kvar i mig. Nuddar såret bara för en sekund och får plötsliga kväljningar och ryser ända in till skelettet. Öppnar ögonen igen för att se om man kan se rysningen, och framför allt om man kan se skelettet. Men hjärtat mitt pumpar blod för snabbt för att jag ska se något annat än röd väta. Min kropp blir seg, svarar inte när jag ropar att den ska flytta på sig. Ta sig någon annanstans. Mitt huvud värker högre än rösten och blodet forsar snabbare än handlingarna. Jag kan inte vara kvar i detta rum. Jag måste härifrån nu. Kan man ta sig någonstans i detta skick? Kan man fungera i detta tillstånd? Lådan med första hjälpen är långt borta. Lådan med första hjälpen är en evighet härifrån och en dödsdömds gåta. Jag försöker stödja mig med ena handen för att komma upp från marknivån men möts av en intensiv smärta. Glaset har krupit under mitt skin och ligger där tyst och oberört. Jag bryter tystnaden och ljudet av hjärtslag med en svordom. Men känslan av sprucket glas i sprucken hand varar inte länge och blir snart överröstat av den intensiva smärtan i vänster arm. Vad ska man göra i en situation som denna? Vad lärde jag mig i skolan, och när använde jag senast något jag lärde mig i skolan. När och var lär man sig hantera skador större än psyket. I militären, skulle jag ha lärt mig detta om jag tackat ja till värnplikten. Eller kanske inte ens där. Kanske om jag varit mer åt naturkunskapshållet hade jag lärt mig hur man ska tygla hjärna och kropp i situationer som denna. Om jag bara hade valt till en till kurs till min fattiga gymnasieutbildning. Då skulle jag redan vara på väg till jobbet vid det här laget. Då skulle jag sitta vid mitt skrivbord och berätta om min händelserika morgon för kollegor med stora ögon. Men istället ligger jag här, oförmögen att ens ta mig upp, att stå på mina två fötter, med trasigt glas över vitt kakel som plötsligt brustit ut i färg. Satan vad smärtan svider och rycker. Den griper tag i mig och drar genom kroppen, pulserar upp till hårrötterna och släpper för att åter igen börja från tårna och vandra sig upp. Kanske borde jag gråta lite för att lätta trycket och släppa ut lite rädsla i annat än tankar. Jag försöker men ögonen är helt torra, snåla kropp som bara kan tillgodose såret med vätska. Vad ska jag göra? Det bränner, och som efter en brand slocknar jag lite mer för varje minut. Glöder lite mindre för varje sekund och kommer snart bli till aska. Finmald och redo att slängas ut.
Urvriden som en trasa ligger jag och ser upp i taket med blod och glassplitter som underlag. En trasa. En trasig. Måste själen också göra ont när kroppen envisas med att göra det. Kan de inte bara bestämma att en åt gången får skrika tyst. Varför ger man upp när man har mer att ge? Vrider huvudet för att se mig omkring, fortfarande suddig i blicken. Blinkar som för att ställa in skärpan och ser i ögonvrån något som fortfarande är vitt. Min handduk. Jag ligger naken på mitt badrumsgolv med smetigt blod runt omkring mig. Den plötsliga instinkten gör att jag fryser och än en gång ryser jag till men denna gången av kyla istället för blodhet värme. Jag testar försiktigt om min högra arm vill som jag, och till min förvåning lyder det lätt. Jag sträcker på mig och den ändrade ställningen gör att glasbitarna letar sig lite längre in i min hud. Med en grimas som pryder ansiktet når jag äntligen handduken, som genast blir rosa av min fläckiga hand. Min mjuka riddare. Min räddare i nöden av finaste frotté. Jag drar girigt till mig den och begrundar min vinst för att på något sätt fundera ut vad jag ska göra med den. I mitt huvud rinner tankarna långsammare. De kanske stannar snart. En plötslig kyla påminner mig om min nakna, kalla utsatthet och likt ett djur följer jag instinkten och slår ut handduken som ett täcke, ut över min sårade kropp. Värmen sprider sig snabbt under mitt nybyggda vindskydd och likt en utmärkning av lägret vecklar snart en klarröd blomma ut sig mitt i det vita.
Varm och sedan kall.