Ilska ilska ilska~

Kul att typ alla mina kompisar som jag skrev med nästan varje dag har slutat pratat med mig bara för att jag inte har lust att ha ett förhållande med de eller inte har lust att ha ett one night stand med de.. Jag vore visst ingenting för någon om jag inte låg med alla och hade lust att ha ett förhållande. Sen att killar som börjar prata med mig för första gången säger att de älskar mig och vill bli tillsammans med mig är så jävla dumt att det inte är sant, man kan inte "älska" någon när man inte ens har träffat den personen eller inte känner den personen, så jävla fejk.. Man fattar ju bara att de bara vill ligga och sen göra slut på en gång. Därför känner jag mig inte redo för ett förhållande när jag bara haft en massa doucebags som pojkvänner som bara velat vara ihop med mig för att få knulla..

Det är också skit najs att min mamma pratar skit om mig hela tiden och tycker att jag är en slampa för att jag gillar att sminka mig och fixa mitt hår, berättade för henne "du har inte tänkt på att det kanske är en av mina hobbys att sminka mig och fixa håret va? men nej då skrattar hon och säger att man inte kan ha det som en hobby. Det roliga är att hon har faktiskt sagt rakt mot mitt face att jag ser ut som som en slampa också, kul va!? Hatar att hon tror att jag har blivit värsta horan bara för att jag klär mig i mörka kläder och sminkar mig, tuperar håret och gillar att gå i kortbyxor ibland, jag menar herregud förlåt för att jag inte blev exakt som du ville mamma, en tjej som inte sminkar sig och fixar sitt hår, det är inte som att jag är en jävla bimbo som går i genomskinliga tröjor och bh och kortbyxor som ser ut som stringtrosor! Hon litar inte ens på mig längre.. Som förut så skulle vi dansare ha en föreställning för ett dagis och då hade min dans lärare frågat min svenska lärare om vi kunde skippa lektionen för att kunna göra föreställningen och då säger min svenska lärare ja men sen ger hon alla dansare skolk och skäller ut oss.. Och såklart så tror mamma på en gång att jag har skolkat och låter inte ens mig förklara varför jag fick skolk, till och med min jävla mentor litar mer på mig än min mamma, hon vet att jag inte är en sån tjej som skolkar. Mamma tror inte ens på mig när jag säger att jag är sjuk, aldrig! och sen när hon blir sjuk så vill hon att jag ska hämta en massa saker åt henne och göra en massa saker åt henne men när jag är sjuk så tror hon inte på mig och tvingar mig att göra saker åt henne iallafall.. Önska fan jag kunde flytta hemifrån men jag vet att jag inte är ett dugg redo för att göra det.. Liksom förut så var det så att jag alltid saknade min mamma för att först var hon i Australien i ett halvår och sen så jobbar hon alltid i Stockholm så får bara träffa henne på helger men nu blir jag bara deprimerad när jag får reda på att hon kommer hem för då kommer hon bara skrika och bråka med mig hela tiden.. Hon vill inte ens att någon ska få reda på att jag är bi, så fort hon såg att jag skrev att jag var bi på fb och ec så blir hon förbannad på mig och säger att det är fel.. Det är fan inte fel att jag visar vad min sexuella läggning är, vaddå ska jag ljuga och säga att jag är straight för att hon ska bli glad och inte skämmas för att hennes dotter är bi!? Hon tänker bara på sig själv och aldrig vad jag vill. Orkar inte!