Jag kommer få en jävla massa hat för det här nu.

Jag kommer få så mycket hat för det här men jaja. Jag måste få ut det.

När jag var liten var jag och min pappa väldigt nära varandra. Jag var liksom 'pappas flicka' och jag älskade att va ute i garaget med honom och bygga nåt eller mecka med bilen eller motorcykeln. Vi höll på med sånt nästan varje dag.
Jag föredrog att va hemma med pappa än att åka ut och handla eller gå på stan med mamma. Vi brukade även åka ut på flera dagsutflykter med hans MC klubb, heldag på hojen med pappa va det bästa jag visste när jag var liten.

Men sen hände nånting och vi började bråka allt mer och mer. Vi gled bara allt längre ifrån varandra. Vi bråkar varje dag nu, en del dagar bråkar vi hela tiden. Vi kan liksom börja bråka med varandra nån minut efter att vi har sett varandra för första gången på en vecka.

Det var nån dag innan brorsan fanns (eller så va han några månader gammal) som jag och syrran hamnade i ett stort bråk med pappa. Minns inte vad det handlade om men jag har en av scenerna fortfarande rätt tydligt framför mig.
Pappa sa att han hade fått nog av oss och att han hade tänkt lämna oss och aldrig komma tillbaka. Jag minns att jag och syrran bönade och bad honom att inte lämna oss medan pappa snabbt tog och packade en stor väska med sina saker och gick ut till bilen. Jag och syrran sprang ut och ställde oss framför bilen för att hindra honom att åka, tillslut lyckades vi övertala honom att komma in med oss igen.
Några år senare när vi hade ännu ett stort bråk sa han att han ångrade sig för att han inte hade kört iväg och lämnat oss då.

När jag var 12år stannade jag kvar lite extra på skolan för att spela King med några av mina kompisar. Efter nån timme ringde mamma och sa att pappa hade krockat med motorcykeln tidigare under dagen. Jag bara föll ihop på marken och bröt ihop för att jag var så orolig.
Mamma och mina kompisar försökte lugna ner mig och det visade sig att pappa hade haft tur med krocken. Han hade bara brutit armen och fått en metallskena inopererat i handen.
Efter det fick jag åka motorcykel med honom bara två gånger till innan han sålde hojen..
Har inte åkt motorcykel sen dess, vilket är sjukt jobbigt för mig då jag är uppvuxen på hojen och åka motorcykel är det bästa jag vet.

I sjuan så skilde sig mina föräldrar. Jag tyckte att det var rätt skönt eftersom att jag skulle slippa pappa varannan vecka, men sen dess har mitt liv bara gått neråt.
Min mamma sa till mig att ta hand om mina småsyskon när vi var hos pappa och att jag skulle vara som deras mamma eftersom att hon inte fanns där. Ett sånt ansvar är jävligt tungt för en 13åring.
Min lillasyrra har även svårt med förändringar så hon blev helt kaos då. Pappa mådde ju även dåligt för att han och mamma hade skilt sig.
Det gjorde ju att alla mådde dåligt och vem åkte det ut på kan man tro? Jo mig, för att jag är äldst. Har alltid fått ta allt skit för att jag är äldst och för att jag ska tåla mest. Det är inte rättvist. Förstår inte hur dom kunde göra så mot mig.
En 13åring bör inte ha ett sånt tungt ansvar samt jävligt stor press på sig.

Det var då som jag började skada mig själv för att den fysiska smärtan hjälpte mig kontrollera den psykiska.

I åttan skaffade jag min första pojkvän (vetta fan hur jag tänkte där). Vi träffades bara i skolan och ibland efter skolan tillsammans med andra kompisar.
Han va hemma hos mig en gång under dom fyra månaderna som vi var tillsammans och han skyllde på mig hela tiden för att vi inte träffades mer. När jag ville träffad så kunde inte han och när han ville träffas så kunde inte jag. Det är ju bådas fel att vi inte träffades så mycket på fritiden, inte bara mitt. Men så tyckte inte han. Det ledde till att vi bråkade väldigt mycket till jag tog modet och dumpade honom.
Under den tiden som vi var tillsammans blev jag mer deprimerad än när jag var i sjuan, del berodde ju på honom men även på grund av skolan och familjen.
Det ledde till att jag började skada mig mer.

Nian var rätt chill för då började jag må lite bättre och skadade inte mig själv lika mycket. Skadade mig inte på ungefär ett år fören nån gång under första året i gymnasiet. Minna inte riktigt vad det var som hände då. Sen tog jag några månades uppehåll så började jag igen med att skada mig själv rätt nyligen.
Har för mig att det var ett stort bråk med syrran som triggade igång det igen.

Jag gick 17 dagar utan att skada mig själv fram till igår då jag hade ett stort onödigt bråk med pappa för att jag försvarande syrran. Det ledde till att jag och syrran blev utkastade ur bilen och fick gå in igen eftersom att pappa inte ville ha med oss på utflykten. Då sa jag "Bra, då slipper jag se dig!" och pappa sa att jag var uppkäftig. Vilket jag kanske är eftersom att jag är rätt less på honom.
När jag gick in fick jag ett litet aggressionsutbrott och kände att jag behövde slå nåt. Toadörren fick bli mitt offer och nu är den bucklig hehe. Sen kom jag på att syrran var hemma så jag drog ut och slog på förrådet istället. Misstänker att det är rätt kaos där inne eftersom att jag hörde att massa saker ramla omkull.
När pappa kom hen började han skrika på mig och syrran så jag skrek självklart tillbaka. Jag tänker liksom inte stå där som en skamsen hundvalp och ta emot en massa skit som vanligt, jag har fått nog med det. Jag har börjat käfta tillbaks. Han var även nära på att få smaka på min näve för att han inte höll käften.
Det slutade med att jag ringde mamma och bad henne komma och hämta mig.

Nu för tiden brukar jag skrika tillbaka när han börjar bråka med mig för jag orkar verkligen inte att bara stå där och ta emot allt skit som han slänger på mig.

När jag var liten så pratade han bland annat väldigt mycket om en studsboll. Kastar man studsbollen på en vägg så kommer den tillbaka till en, ungefär som karma. Har man gjort en god handling så får man det tillbaka och har man en ond handling så får man även det tillbaka.
Eftersom att nästan hela pappas liv har bestått av onda handlingar ska jag se till så att han får det tillbaka. Han är hemsk mot mig så jag ska va värre mot honom. Han ska få lida för han har gjort mitt liv surt. När det gäller honom så har den goda lilla ängeln som sitter på min axel oxå gott till den mörka sidan som djävulen som är på min andra axel.
Jag njuter av att ge igen och göra hans liv jobbigt för det har han förtjänat. Det är inte mer än rätt.
Jag ska bli demonen som är efter honom och hemsöker honom i hans drömmar. Han ska få lida. Mer än vad jag har tvingas gå igenom.
Kalla mig för sadist eller vad fan ni än vill. Jag bryr mig helt ärligt inte.

När pappa kom hit till Sverige flydde han från Iran för att inte behöva vara med i kriget. Men fan vad jag önskar att han aldrig hade kommit till Sverige, jag skulle dock inte ha funnits då men det skulle bara vara skönt.
Eller att jag och syrran aldrig hade hindrat honom från att lämna oss. Då skulle jag nog antagligen aldrig ha behövt se honom igen för han sa att han aldrig skulle återvända.
Eller att han dog när han krockade med sin motorcykel. Då skulle jag va säker på att aldrig behöva se honom igen. Skulle även ha sluppit all hans negativitet under alla dessa år och hans fula griniga nylle.


Ett litet tips som kan va bra och ha med sig. Gör mig inte förbannad, för jag har mycket ilska som vill ut. Så om ni gör mig riktigt jävla förbannad så håll er borta från mig för er egen säkerhet.

Mitt hjärta är fruset och jag tror aldrig att det kommer tina igen. Jag är en förlorad själ och kan inte bli räddad. Det är inte ens värt att föröka för jag har gett upp och det borde ni också göra.


Kinda hoppas på att ingen av mina kompisar läser det här eftersom att det skulle nog antagligen ändra deras syn på mig, vilket jag inte riktigt vill. Er andra bryr jag mig inte riktigt om eftersom att jag inte känner er.


Jag kommer nog få en massa hat för det här blogginlägget men hata på då. Jag behövde få ut det här.