Säkert ingen som bryr sig. Jag behövde bara skriva av mig lite

Inte för att jag tror att någon bryr sig då, jag behövde bara skriva av mig lite

Länge har rakbladen legat i plånboken o min kropp har inte fått några nya ärr på över ett år nu. Har lyckats hålla mig stark o varken skurit mig eller haft så mycket självmordstankar i över ett år nu tack vare mina vänner. Men utan dom klarar jag mig inte.
Jag o mina kompisar splittrades i början av sommaren eftersom att vi skulle börja i gymnasiet. Så jag träffar dom knappt nå mer. Märker nu hur jävla mycket jag saknar dom. Dom kunde få mig att må bra o bli glad igen hur jävla dåligt jag än mådde, vi hade kul tillsammans varje dag, både i skolan o utanför skolan. Dom fick mig att må bra när jag mådde förjävligt, vilket va i 7an o 8an då mina föräldrar höll på att skilja sig så jag hade jätte jobbigt, alla bråkade med mig o skyllde allt som hände på mig för att jag va äldst. O min dåvarande pojkvän gjorde inte saken bättre eftersom att vi bråkade rätt ofta eftersom att vi knappt kunde träffas på fritiden o han skyllde det på mig varje gång. Det va under den perioden som jag började skära mig, hade rätt mycket självmordstankar o började dricka o röka en aning. Men mina underbara vänner fick så småningom tillbaka mig på rätt spår igen. Jag la undan rakbladen, självmordstankarna blev allt färre o jag slutade dricka o röka.
Dom vännerna som jag har fått i min nya klass e ingenting jämfört med mina gamla vänner. Jag har börjat må dåligare o dåligare bl.a. pga syrran, av nån anledning klarar jag inte av henne nå mer. Vet inte varför. O så har jag ju bråkat lite med familjen dom vanligt pga mig o syrran. Så en del dagar brukar jag inte va på nå vidare bra humör o försöker undvika prata med folk eftersom att jag lätt kan flippa ur på folk när jag e på det humöret.
O så kom jag till skolan en timme sen eftersom att det hade hänt lite saker hemma, mina kompisar lägger knappt märke till att jag kommer in i klassrummet o ingen av dom säger något till mig på hela dagen, dom bara kollar på mig ibland. O sen när man kommer hem får man ett sms där det stod ungefär "hej, undrar bara varför du va så tystlåten idag" man typ go fuck yourself. Hur jävla svårt ska det va egentligen att fråga mig face2face hur jag mår?? Eller ens att prata med mig eller försöka muntra upp mig om dom såg att jag inte mådde så bra.
Jag e nästan alltid tyst med det finns flera olika sätt att va tyst på o man märker skillnaden på dom väldigt tydligt. Men nej, dom såg att jag inte mådde så bra o dom bestämde sig för att ignorera mig. Om jag fortfarande skulle ha gått i samma klass som mina gammal vänner skulle jag nog ha mått skit i max 20 minuter sen skulle dom ha fått mig på andra tankar. Det e bl.a. det som jag saknar så mycket med dom. Att dom alltid kan få en att bli glad. Men aja, inget jag kan göra något åt. Antar att jag får ge mina nya vänner en chans..

Men som jag skrev i början har mina rakblad som jag använde förut för att skära mig med legat i min plånbok rätt länge. Jag tror tyvärr att jag kommer ta fram dom snart igen. Jag börjar sakna dom mer o mer, dom hör inte hemma i min plånbok. Utan på min kropp tillsammans med rött, färskt, gott blod..