Förvirrad med glad!

Åh, jag känner att mitt liv är så jäklans konstigt.
Ena dagen är jag sjukt ledsen och så, sen andra dagen kan jag vara så spralligt glad?
Jag går hos kuratorn och har gjort det sen i höstas, nu är även BUP inblandat då mina föräldrar sprang in i mitt rum och råkade se lite saker.
Men jag får ingen rätsida på mitt liv. Varken kuratorn eller BUP lyckas speciellt bra.
Så jag har fått gå runt med detta konstiga humör. Till största delen är det ledsamheten jag känner.
Men, nu har jag börjat bli glad. Har varit glad två dagar i rad nu, det har inte hänt på över ett halvår. Och då menar jag inte bara lite glad, utan jag-kan-inte-sluta-le-glad.
Jag har liksom varit rädd för att bli kär igen, att få känslor för någon. Men jag tror att en liten pojke lyckats få mig på andra tankar nu. Visst, jag har hört mycket om honom, och jag vet mycket. Det är inga positiva grejer. Men samtidigt har jag hört bra saker, och jag känner bra saker. Han är trevlig, söt och han verkar bry sig om mig.
Blir glad varje gång mobilen plingar och jag ser hans namn på skärmen. Blir glad varje gång jag får syn på honom på stan. Blir glad när jag är på fest, och jag hör dörren öppnas, och jag hör folk skrika hans namn och han klampar in med det där fina leendet. Blir glad när han då ser mig, och kollar på mig länge och ler. Han ler med hela ansiktet.
Åh, jag tror jag börjar bli kär.

Tragiskt, samtidigt som det är helt underbart.