e trött på allt....förlåt men kan ej mer nu

var finns ljuset längre??
var finns tryggheten
var finns varmen
att känna att man e på väg att släppa allt
får ej vara med den jag älskar
att få vara nära dem som är de ja ser som min familj
att sitta o titta på dessa gråa väggar
att höra att man inte duger att man e en oduglig förälder
att man e värdelös för man ej har nån ekonomi att man inte existerar i någons ögon
att man liksom bara fins för att folk ska ha någon att ge skulden på
att bara finnas där o se hur alla andra har de bra
att vara dömd att inte få känna något mer än ensamhet o må dåligt att bli utdömd

vill bara fly från denna värld vill bar bemöta vad som kan ta mig från denna rädsla o detta mörker att bara få känna ingenting att aldrig behöva bli arg eller att bli kallad för monster eller freak eller att känna de känslor ja känner ibland

tror alla hade haft de bättre utan mig tror mina barn hade haft de bättre utan mig
vore kanske bättre om de bara glömde bort deras förlorare till pappa o slapp veta av mig

snälla befria mig från detta elende snälla ge mig ro låt mig slippa lida mer

ni kallar mig saker ni skit kasstar mig ni säger saker som e lögner om mig
känner inget mer än bara kyla o hat alla jag älskar bara försvinner ut ur mitt liv önska bara det kunde sluta
ensamhetern har blivit min vän svek är nu mer som en bror o sorgen e min syster tilit finns ej mer

rädslan sitter alltid på mina axlar o gör sig påmind genom visar mig minnen....minnen av då man trode sig vara lycklig minnen då man trode sig ha kärleken då man trode sig ha tilit o tryghet....men så var ej fallet
när detta lämnade där fans mörkret o kylan där o famnade mig
den kylde ner mig medans jag fick se hur varmen spred sig till andra tryheten att kunna få vila på någons arm eller knä
de ända jag kan göra är att bara se på hur min värld rasar o hur alla jag älskar eller håller av bara försvinner mer o mer bort
känner hur man bara vill göra slut på allt timme efter timme kännr man hur man börjar o förlora
ja fins ej mer jag har inget hjärta längre ingen själv...dom e båda frusna o dräpta av mörker
ger upp detta jag en gång trode på
ger upp de ljus jag slagits för
den trygghet jag försökt att ge o hoppet om att någonsin kunna få
att somna o bara ha mardrömmar som den ända vän jag har idag

jag ler när ni ser på mig fast jag bara vill gråta
jag säger jo de e bra när de inte e de när ni frågar hur de är
jag ger o ger av vad jag kan men blir då kallad för diverse saker o hotad
de 'ända jag försöker göra e att ge någon en trygghet
att ge de jag ej själv kan ha
jag ger o ger fast inget begär ni slår på mig ni spottar på mig ni fälelr mig o pratar skit om mig utan att jag ger igen utan att jag vill skada er tillbaka kanske e de jag som e för snäll eller fördum eller både och eler så e jag dömd att leva på detta vis att vara en dörrmatta till alla för deras nöjes skull

jag bär en krans av törnar som river sår o ifekterar mig hela tiden för att försöka ge tillbaka till er jag kan
jag har snart inget hjärta längre de e krossat o slutat brinna
jag har ingen själ den frös o krosades av alla era slag
mina tårar rinner o rinner de har börjat ta slut
jag kan ej se eller kan känna er mer de ända jag gör är att dra denna vagn full med börder som ni alla lägger på jag drar denna vagn till jag faller ner o dör
då vet jag i allafall jag kommer få ro

allt för jag vill att mina vänner o och mina barn ska ha de bra
men ta ej förväl av mig när de e dags snälla fäll inga tårar för mig för de e ja ej värd
e ju bara dumma gammla jag snälla piska mig spotta på mig medans jag begravs se ej åt mitt håll
låt inte min död bli er börda de var nog inte meningen att jag skulle leva för att ha ett bra liv
önskar er alla ett bra liv ta hand om er o era familjer mys på era högtider fira varandra med glädje
för i kväll gråter jag mina sista tårar o hoppas på att imorgon ska de vara en bättre dag
som för så många nätter förut

jag ska sätta mig på knä o säga förlåt
snälla förlåt för jag föddes
fölåt mig för att ni inte tycker om mig
fölåt för jag ej e fin att titta på
förlåt för min fulhet äcklar er
förlåt för de svarta får jag är
sätt på mig kedjor o låt mig gå på gatan med skammens skyltar hängandes över min äckliga kropp


folk har sagt vi överger dej ej ändå finns jag ej när ja inget mer kan ge

Jag är Andreas kjaer jag föddes 1980 sdan då har jag levt före r att kunnna putta sparka slå skada utmytja
till er alla att antar jag bara ska säga de e bara tackar för dessa lojala år jag givit er utan att äns knappt be om hjälp snälla trampa ner mig i en hög med skit för gravplats e för fint för mig brän mig inte för då skitar ni ner med min luckt eller aska gör se så simpelt ni kan
tack.......en sista gång tittar jag på er när ni ser ner på mig förnedrar mig o tar de sista lilla kvar som jag äger och har
ta hand om er snälla ta hand om er väll tack.......
mina tårar är nu slut o borta de ända jag väntar på är att se vad morgon dagen då jag kopplar på mitt släp igen...........