-

Texter till er.

Du sa vad är det med dig? varför gillar du bara filmer där allt ordnar sig? Böcker som slutar lyckligt och som bara nuddar verkligheten lite flyktigt? Klarar du inte att se lite smärta? Lite olycka som nuddar ditt hjärta? Lite pest och pina, inget för de fina, kolar av en lina, och sviker de sina?

Och jag bara svarade att, jag redan lever i natt. Varför vill jag se de vi redan lever i, ser förbi, ger blanka fan i. Det har jag redan sett, upplevt och gjort orätt. Ge mig istället något bra, något att ha. Något att gömma mig i när jag inte vill vara ja.


Ge mig fina landskap och miljöer, ge mig fungerande familjer och de som blir över. Ge mig stabilitet och lycka, ge mig värme till de som är förtryckta.

Ge mig magi och någon som säger att jag duger. Ge mig en person i hela världen att lita på att den aldrig ljuger. Ge mig förmågan att lita på andra och så, ge mig förmågan att få dig att förstå.


Jag får asfalt och gråa stenar, jag får ingen som säger va de egentligen menar. Men jag får en mamma som skyller ifrån sig, jag får ändlösa nätter där jag skriker nej.

Jag får smärta,avsky,självhat och misär, jag får inget perspektiv om vem jag är. Jag får frågan om jag vill ha något mot mina plågor, jag får ångest av folk som ställer sådana frågor!

Jag vet att jag är svag, hade jag kunnat välja hade jag valt ett annat jag. Jag vaknade på sena nätter, av ljudet att ni skrek.
Visste att de inte skulle bli bättre, och att de var slut på lek.

Här kysste jag min barndom adjö, för att för alltid bli bortröstad. Fast jag helst ville dö, fick jag gå upp och trösta.
Varför skulle vi behöva bli bevis? På vem du egentligen var?
För att du hade en ålderskris, och inte längre ville ta ansvar?

Att vara 13 år det känns som igår, Spände upp en bubbla och anlade sår. Att för många gånger, höra dina klagosånger.
Allt ditt ansvar var som bortblåst, som om du inte kunde se.
Av honom var du helt låst, jag skulle aldrig mer le.

Jag hörde att jag var värdelös, till slut så det etsade sig fast. Kunde lika gärna varit medvetslös, jag var inget annat än en last.
Men du ville inte förstå att jag inte ville dit, Jag fick ta så mycket skit, försöka plocka bit för bit.

Jag vet att du också behövde tömma, jag kände det varje dag. Det fick du mig aldrig att glömma, men vet du hur det kändes att vara jag?

Jag är så jävla sönder, av allt du utsatt mig för.
Vet du att det blir konsekvenser, av allt du väljer och gör?


Du tror att du lever men vet inte vad liv är, förrän de spottar dig i ansiktet och förtär. Du tappar lust att leva när, du för första gången känt dig levande och vem du är.
Ödets och livets ironi, är de som bestämmer vem du kommer att bli. Sätt dig ner och luta dig tillbaka, öppna dina sinnen och visa dem nakna. Du har aldrig varit så förstörd som du är nu. Du vet att något är sönder och det är du.
Du dämpar dina sinnen med allt som du ser, för att slippa umgås med dig själv något mer. Om du är din bästa vän, spyr du på den sanningen. Tiden rinner iväg och sen, kommer den aldrig igen.

Jag är så fruktansvärt trött på att du bara tar energi,ger blanka fan i, ser förbi, föder tragedi, göra mig till någon jävla parodi på det jag egentligen vill bli.
Jag är av världen lärd att jag inte är något värd.


Vet du hur det känns att aldrig få må dåligt? Att försöka gräva ur något som redan är ihåligt?
Var stolt över mig någon jävla gång. Jag gör mig till någon du kan tycka bättre om. Låt inte bara mina prestationer leverera, hur du tycker om mig och om du kan va stolt något mera.
Hur mycket det kan förstöra, att känna sig tabu.
och när din bästa vän dör får höra, är det detta du ska skylla på nu?

Vila i frid min allra käraste vän, så mycket jag hade gett för att se dig le igen.