Splittrad

Jag blir splittrad för när jag tittar på hans händer så önskar jag att de rörde vid mig och hans blanka ögon gör mig nervöst osäker. Jag glömmer bort vem han är och varför det är fel, samtidigt som jag är ledsamt medveten om det. Han skulle bli min död och allt det andra så jag trånar subtilt, pendlande, mellan bubblande rus och inaktivt affektiv, efter det jag aldrig kan få.

ps. vad pratar jag om ens