Det var ett tag sedan man skrev här sist...

Som titeln sa. Heh.
Men jag måste ju skriva nånstans.


So.
Yeah.

Det är... Komiskt?... Tragiskt...?
Tragikomiskt.

Att man kan drabbas av så stark saknad av människor som försvunnit ur ens liv.
Jag pratar inte om dom som dött.
Farmor, mormor, morfar... Saknad efter dom är en självklarhet.
Jag pratar om människor som lämnat en.
Folk som man växt ifrån... Eller som dumpat en, eller som bara sagt upp kontakten.
Hur rättvist är det att stundtals sakna ett ex som man inte pratat med på fyra år?
Eller en kompis som var ett as mot en.
Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta annat än att det inte är kul. Och känns orättvist.
Inte en orättvisa man kan skylla på någon.
Antar att skulden ligger hos mig, men det gör det ju inte bättre.


Aja. Elchocksterapi nästa.