Kontemplerar.

Ibland så slås man...
Slås JAG.
Av en sådan oftantligt stark känsla av att vara totalt värdelös.
100% onödig och överflödig.

Redigering: Det är inte ibland, det är i stort sett varje dag.

Och jag är rätt säker på att det inte bara är en känsla... Snarare faktum.


Har kontemplerat retroaktiv abort sedan jag var tolv år gammal.
Det börjar kännas vettigare och vettigare för var dag som går.
Skulle göra allt så mycket enklare.
För mig och "närstående".
Jag skulle slippa existensens gissel och dom skulle slippa mig... What's not to like?


Så... Ja...
Satt halva natten och slipade kniven tills den var vass som ett rakblad.
Det enda som återstår är väl då ett hejdå, uppkorkandet och konsumeringen av en flaska whiskey.
Sen är det över.


De' va' de de'.


Redigering: Detta är inte ett rop på hjälp, detta är ett sätt att skriva av sig. Vill inte ha hjälp, tanken är att jag ska dö, inte räddas.