Komiskt. (en hat/kärleksförklaring)

Eller snarare tragikomiskt.

En paradox, of sorts, har uppstått... Eller snarare uppstod för längesedan...

Jag avskyr mänskligheten och allt lidande den orsakat sig själv och sin omgivning...
Jag vill inte ha med den, er, att göra.
Den, er, får mig att må illa, att lida och bli utmattad av besvikelse...
Jag har fått nog av ytligheten... Den prostitution ni bedriver med varandra... Den tanklösa själviskheten som ni spyr ur er... Det är vidrigt.

Samtidigt som jag lider av eran ondska... Så älskar jag er.
Jag älskar er med en brinnande passion.
Jag älskar era känslor, jag älskar era leenden, jag avgudar all konst, all musik och poesi som ni har skapat.
Jag älskar kärleken och värmen... Omtanken och generositeten som, samtidigt som ondskan och själviskheten, flödar i erat blod.

Det känns... Ömsom smärtsamt, ömsom underbart att vara en del av er.
Samtidigt som det känns likadant, hemskt och fantastiskt... Att veta att jag försvinner snart.


Så... Det var vad jag hade att säga idag.
Farväl, ha en fortsatt trevlig natt.

Jag älskar er, ni avskyvärda kräk.