Det ända jag bryr mig om just nu är

Att Anton får komma hem till skolstarten, han börjar förskolan och det är stort för honom.
Orkar inte bry mig om vänner, pengar, känslor, väder och allt annat.
Nästan 3 veckor har Anton konstant legat på sjukhus, 1 natt i Skellefteå, 1 natt i Umeå och sen dess Göteborg.
Ända borta i Göteborg, typ halva landet iväg.
Jag är van men ändå.
Men jag tänker inte gråta men jag kommer att göra det ändå.
Jag vill bara ha ett normalt liv utan massa oro, sjukhus och skit.
Är det för mycket begärt eller?
Kommer aldrig att få det.
Skulle vilja att allt detta bara är en stor dröm men det är inte det.
Anton jag älskar dig så sjukt himla mycket lilla tönt.
Längtar efter att få krama dig och retas med dig.
Kan ni inte bara komma hem?