Jag vet inte ens

Det är så fruktansvärt segt att vakna med ångest och sänkt stämningsläge. Visst, det är inget nytt när man är deprimerad, men det är lika vidrigt ändå. Själva grejen att vakna upp till en ny dag med ångest i hela kroppen utan att något ens triggat den. Det är inget särskilt som hänt, det finns inga jobbiga yttre faktorer, det bara ÄR. Helt utan anledning. För vad kan man då ens göra åt saken? När man inte vet varför man mår så fruktansvärt dåligt. När det inte finns något uppenbart att ändra på. Det är enbart ens hjärna som är instabil med sina signalsubstanser, och det enda man kan göra är att finna sig i det och vänta på att de skärper till sig. Härlig jävla onsdag, verkligen. Nu ska jag äta lasagne och försöka att inte dränka den i mina tårar.