Trasigt

Jag är verkligen trasig. Mitt liv är trasigt. Jag känner mig verkligen inte hemma någonstans, jag har aldrig fått stanna tillräckligt länge på ett ställe eller i en livssituation för att kunna kalla något för hemma på riktigt. Alltid har något rivits upp, familjen eller flytter hit och dit eller både och. Nu passar jag inte ens in längre, i allt det nya. Det blev så tydligt ikväll. Att jag är en utomstående gäst i min egen familj, för det är en ny familj nu, och även om jag har blodsband till några av dem var det uppenbart att jag innehar rollen som det svarta fåret. Jag vill inte skriva uttryckligen allt som hänt, men resultatet är att jag flydde fältet till ett annat tidigare så kallat hem och nu ligger i en säng som inte är min med ångest över den sämsta julaftonen någonsin. Jag vill bort, härifrån, "hem", till den lägenhet där jag endast bott i tre veckor men där jag redan känner mig mer "hemma" än någon annanstans. Och det är knappt ens möjligt. Det kan knappt hinna bli hemma på den korta tiden, vilket bara bevisar hur trasig jag är. Jag är så obenägen att känna den riktiga känslan av att något är "hemma" att det räcker med bara ett par dagar för att jag ska nå upp i den maximala mängden av hemkänsla jag kan ha. Det blir aldrig djupt, det är aldrig några riktiga rötter som bildas, jag har inga rötter för det slits alltid upp innan det ens hunnit bli något. Så jävla trasig, och inget jag skriver nu makear ens sense men det var skönt att få skriva av sig. Ångesten lättade en smula. Jag hoppas på att få lite sömn inom kort så att jag kan fly även detta fält så fort jag orkar imorgon, jag vill inte vara här mer, ångesten äter upp mig.