Att jag aldrig räcker till...

Känner mig så utnyttjad. Jag ställer upp, skippar andra viktiga saker för att hjälpa till, åker tvärs över halva stan sent på kvällarna efter långa arbetsdagar, men ändå verkar det inte räcka. Aldrig tillräckligt. Det verkar inte accepteras att jag har ett liv, för så fort det kommer emellan så ska jag få dåligt samvete. Snälla jävla någon, jag kan inte ställa upp på vad som helst när som helst hur ofta som helst, jag är en människa som egentligen inte har någon skyldighet att ställa upp så mycket som jag redan gör, jag gör redan mer än jag egentligen behöver och det känns så förbannat tråkigt att det inte verkar räcka. Jag orkar inte få dåligt samvete för jag borde inte ha det egentligen, efter allt jag har gjort. Men jag får det, och det gör ont.