Förstörd

Kvällen kommer bli en riktig jävla deppkväll, känner det i hela kroppen. Sitter på pendeln hem från kvällsjobbet med Kent i lurarna, det var inte igår. Har haft världens sämsta dag. Drömde mardrömmar hela natten och även när jag sov senare på dagen och drömmarna har hemsökt min hjärna sedan dess. Först var det bara en känsla, sedan slog det mig vad drömmarna faktiskt hade handlat om och då slog ångesten till ordentligt. Drömmarna var visserligen en smula orimliga, men det verkar inte spela någon roll. Har känt mig gråtfärdig hela dagen och det är inte ofta jag kan gråta nuförtiden. Destruktiviteten slår klorna i mig och jag vet verkligen inte hur kvällen kommer att sluta. Jag hade velat och behövt träffa pojkvännen och få prata ut, kanske få gråta en skvätt mot hans bröst, men det gick inte att ordna. Oerhört tråkigt. Så jag får deppa ihop i min ensamhet ikväll. Det känns farligt, men det är så det får bli. Fan också, jag hatar det här. Vill bara försvinna.