Att aldrig vara tillräcklig

Jag har alltid varit er lilla ängel. Skött mig exemplariskt. Alltid gjort allt för att göra er nöjda. Varit den skötsammaste tonåringen man som förälder kan be om. Jag drack inte förrän jag var nitton, smygrökte inte, skötte alltid skolan, hade vettiga kompisar. Det värsta ni behövt uppleva var väl när jag hade för mycket kajal när jag gick i femman eller när jag ramlade och repade min nya moppe när jag var femton. Aldrig har ni behövt bråka med mig. Aldrig har ni behövt tjata på mig om läxor. Tolv år i skolan och ni behövde inte säga åt mig en enda gång. Jag gick ut med högsta betyg i allt utom ett ämne i grundskolan. 315 poäng. Förbättrade mig i gymnasiet och gick ut med 22,5 poäng. MVG i precis allt, allt från idrott till matte E till fysik och kemi breddning. Nu ska jag bli läkare. Plugga på Karolinska Institutet efter en tid på KTH där jag hann bli 10% civilingenjör innan jag insåg att det är läkare jag vill bli. Och jag kommer komma in på betygen, antingen nu till hösten eller till våren. Vid sidan av får jag ibland statistjobb här och där som dansare eller skådespelare. Jag är studybuddy åt min lillebror och har räddat honom från underkänt ett flertal gånger. På KTH blev jag snabbt antagen till ett känt sång&spexorgan som jag nu arbetar massor med på fritiden och där jag dessutom sitter som vice ordförande.

Ni borde ha all anledning att vara nöjda med den jag är. För jag har alltid gjort allt för att göra er nöjda. Jag har satt andra före mig själv och alltid tagit av mig själv för att ge till andra. Gjort andra glada och belåtna på min egen bekostad. Därför gör det så jävla ont när ett litet snedsteg från min sida kan få så katastrofala följder. Allt det bra jag åstadkommit i mitt liv får sällan någon uppmärksamhet, men om ett snedsteg kommer fram så tar det hus i helvete. Då är det besvikelse hit och ilska dit, utskällningar och total tystnad. Jag är ledsen att jag inte är perfekt för er. Jag är ledsen att den lilla procenten av snedsteg i mitt liv tar över och blir till hela alltet för er. Jag är ledsen att jag aldrig är tillräcklig. Att jag aldrig är bra nog. Men kanske mest ledsen är jag över att ni inte ser hur fel det här är. Över hur mycket det här får mig att gå sönder inombords. Över hur jag precis som ni blivit van att fokusera på det dåliga. Över att jag aldrig någonsin har kunnat vara stolt och nöjd med mig själv, och är tveksam till om jag någonsin kommer kunna bli.

Men förlåt mig. Förlåt för mina misstag. Jag är ledsen att jag gjort er besvikna. Jag ska bli bättre igen. Förlåt.

Alternativt fuck it. Jag är 21 år gammal och det är dags att jag slutar att bry mig så fruktansvärt mycket om vad andra tycker. Jag är vuxen och det här är MITT liv som jag bestämmer över själv. Det är dags att börja våga ta plats, våga tycka om mig själv och tycka att jag duger. Inse att alla gör misstag, att jag gör misstag, men att jag inte är värdelös för det. Att det inte gör någon gott överhuvudtaget att fokusera på sina misstag och brister, utan lära sig att se till sina bästa egenskaper och bedrifter. Höja upp sig själv, älska sig själv. Det förtjänar alla, det är en självklarhet, och jag måste inse att den även gäller mig.